”Om jag försöker att finna den lämpliga formeln för
tiden före första världskriget i vilken jag växte upp,
hoppas jag vara som mest tydlig då jag säger: det var säkerhetens
gyllene tidsålder.”
Så inleder den österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig
sin minnesbok ”Världen av igår” från 1942. Stefan
Zweig växte upp i sekelskiftets Wien inom en förmögen judisk
familj med starka kulturella intressen. I denna värld var säkerheten
det främsta budordet och den yttersta principen för tillvaron. ”Bara
med denna säkerhet var livet värt att leva. … Bara den som
sorglöst kunde blicka in i framtiden, njöt med gott samvete av nuet.”
Det var likaså försäkringsbolagens, läkarnas och husinvesterarnas
gyllene tidsålder. Strävan efter säkerhet verkade normerande
för alla samhällsområden. Unga nyexaminerade läkare såg
till att hastigt köpa hornbågade glasögon och anlägga
skägg för att trygga sin utkomst. Ingen anförtrodde en doktor
som inte såg ut att ställa diagnoser och ge råd utifrån
en mångårig erfarenhet. I tidningarna annonserades även om
föråldringskurer och hårfärgningsextrakt som skulle
ge den nödvändiga patinan till yrke och samhällsposition. En
man på 40 år betraktades som ännu helt ung.
Säkerheten gällde även som undermedvetet rättesnöre för stadsmiljön i den habsburgska metropolen. Ringstrasse i Wien har söndagen som tillkomstidé. Här skulle man kunna söndagspromenera i en miljö som varken var framstegsfientlig eller revolutionär. Istället verkade Ringstrasse som en snitslad bana i ett utomhusgalleri där Historien visade upp sina trygga, traditionella former. Parlamentet åberopar den grekiska antiken, rådhuset den flamländska gotiken, Burgtheater nybarocken och universitetet den italienska renässansen. Alla byggnader är i huvudsak uppförda på 1870-talet. 1800-talet lade under sig framtiden genom en stileklektisk erövring av historien. Med det förflutna inmutat tedde sig det kommande tryggare och säkrare.
Den borgerliga stadskultur som här kom till uttryck var som ett koncentrat av ett tillstånd. Samtidigt som 1800-talsstaden öppnade vägarna för ett genomindustrialiserat samhälle och kraftig urbanisering, så var det som om majoriteten av Wiens borgerskap vägrade att se, och än mindre ta konsekvenserna av denna utveckling. Innanför Ringstrasse forsatte man att omhulda gamla drömmar om lycka, vilka alla vilade på en grund av segregering och uteslutning – samtidigt som den sociala misären, antisemitismen, prostitutionen och klasshatet påtagligt trängde på utifrån. Det var bara en tidsfråga när allting skulle brista.
Liksom Wien var flertalet 1800-talsstäder klasstäder med krassa
sociala ojämlikheter och motsättningar. Städerna var präglade
av en stark socio-spatial segregation. Stadsstrukturen speglade fastighetsmarknadens
prisstruktur och löneinkomsterna bestämde ortsplaceringen inom denna
struktur.
Under nästan hela 1900-talet var stadsutveckling i Europa präglad
av befolkningstillväxt, ökning av antalet arbetsplatser och genomgripande
planering och socialstatlig intervention gällande den rumsliga och sociala
sammansättningen. Städerna fungerade som integrationsmaskiner och
införlivade en oerhörd mängd människor av tillvandrare.
I jämförelse med stadsutvecklingen i USA har det under de socialstatliga
förutsättningarna utvecklats relativt homogena stadssamhällen
i Europa.
Detta verkar nu dramatiskt förändras. Den sociala formationen av den europeiska staden hotar att slungas tillbaka till 1800-talets brutala realitet, självfallet med andra förtecken och beroende på nya socio-ekonomiska orsaker. Går vi under den 21:a århundradet även i Europa mot en alltmer fragmentariserad stad uppdelad i enklaver och getton? De förhärskande teman gällande storstadsutveckling är idag säkerhetsproblem och kriminalitet. Många stadsutvecklare ger ett pessimistiskt facit över den kommande framtiden. Det integrerade och konfliktförmögna samhälleliga livet i staden kommer alltmer att förtvina.
”Välkommen! Kliv på! Bli medlem i ett sällskap av människor som föredrar att bo i en lantligt präglad säker omgivning i staden. Somna in till vipans rop och vakna till Jukskeiflodens porlande.”
Paradiset som utmålas i den glansiga broschyren heter Dainfern och ligger cirka 25 kilometer nordöst om Johannesburgs centrum. 300 hektar, 60 väktare, 56 kameror omgärdat av en 7,5 kilometer lång mur med taggtråd och elektriskt stålstängsel. Denna skyddsvall skiljer Afrika från Europa. Utanför ringmuren breder den torra bushen och Johannesburgs förfallna förorter ut sig. Innanför muren återfinns en brokig flora av västvärldens alla villakvarter: toscanska villor, lanthus i tudorstil eller alphus av tyrolskt snitt. Bostäderna ligger i mjuka dalsänkor och är omgärdade av silvervide, ekar och blomsterrabatter. Kvarteren bär engelska namn: Sherwood, Hampstead, Highgate. Elbilar med blåuniformerade vakter surrar förbi: Vem söker ni? Ert besökstillstånd om vi får be!
Säkerhet är det främsta kriteriet för bostadsspekulanter
i dessa ”gated communities” vilka lavinartat breder ut sig i tredje
världens megastäder. Efter säkerhetskraven kommer önskemål
om rörelsefrihet, sund miljö och stillhet. Till Dainfern kommer
stadsflyktingar som har råd att inte längre behöva leva med
skräcken inför den ökade kriminaliteten, larmet och avgaserna
och den offentliga servicens sjunkande standard. Det är den allmänna
skyddslösheten som fruktas mest. Invånarna i Dainfern – av
vilka de flesta arbetar för västeuropeiska, multinationella företag
– berättar om sin stadsdel som ett slags Disneyland. Många
beskriver hur de upplever omgivningen likt en terapi som sakta befriar dem
från den ständiga ångest det innebar att leva i innerstaden.
”Tänk er!”, utropar en företagare, ”våra
barn kan även cykla över till sina vänner efter mörkrets
inbrott”.
Dainfern är ett citadell. ”Citadell var fästningar utifrån
vilka städer, handelscentran, kulturer och makter försvarade sig
mot angrepp från fienden samtidigt som man säkrade sig mot uppror
från den egna befolkningen.”
Konsthistorikern Otto Karl Werckmeister etablerade i mitten av 1980-talet
begreppet ”citadellsamhälle” för de slutna orter som
uteslöt en växande minoritet från optimal levnadsstandard.
De underbetalda, arbetslösa, eländiga och deklasserade kan genom
en spatiell organisering avskrivas sin politiska delaktighet.
FN varnade för ett antal år sedan i en utvecklingsrapport för
att världen håller på att bli en ”farligt ojämlik
ort” att befinna sig på. De uteslutna kan i globaliseringens släptåg
räknas i miljarder. Samtidigt ökar de hermetiskt slutna samhällena
i antal; bara i USA lever cirka 8 miljoner människor i dylika välfärdsenklaver.
Johannesburg räknas idag till en av världens mest kriminella städer.
Staden har den högsta mordfrekvensen, de flesta våldtäkterna
och intar även en topplacering gällande rånöverfall.
De flesta offer är fattiga, svarta och lever i något Townships.
Det förändrar ändå inte den övermäktiga känslan
av ångest och skräck hos de välbeställda. Också
de som inte har råd att flytta till ett citadell, sätter lås
och stängsel på kvarteret och köper ett dussin vakter. Över
200 kvarter i Johannesburg har blockerade infarter, där det krävs
speciella tillstånd för att komma in som besökare.
I Kap-provinsen i Sydafrika planeras redan för nästa steg i citadellsamhällenas
utveckling. Ett fullt integrerat stadsfort med köpcentrum, kliniker,
krematorium och egna polistrupper. Ingen skall mer behöva lämna
välfärdsborgen.
”Ett samhälle där man kan leva utan bekymmer. Säkerhet är vårt främsta budord och den yttersta förutsättningen för tillvaron här”, skriver den ansvarige projekteraren i en reklamfolder. En definition av ”getto” skulle kunna lyda: Ett område där rum och ras är förbundet med varandra, för att bestämma, isolera och ingränsa en befolkningsgrupp som av den härskande klassen anses mindervärdig och behandlas därefter. Vad skiljer då gettot från citadellet eller enklaven? Enklaven är också en ingränsad sammankomstort för immigranter, men ordet är inte pejorativt på samma sätt som getto. Enklaven är ett område, en stadsdel eller en bit land, som omgärdas av främmande territorium. Ursprungligen är det ett begrepp från den imperialistisk eran. Det beskrivet ett område med en särskild befolkning – definierat efter etnicitet, religion eller andra kännetecken, som inkomst – som kommit samman på en bestämd ort för att befordra sin ekonomiska, sociala och politiska utveckling inom ett kolonialrike. Enklaven är både dominant och defensiv samtidigt; enklaven manifesterar makt, men lika mycket fruktan och begränsning.
Psykoterapeuten Araceli Martins arbetar i Saõ Paulo. Hon har specialiserat sig på en särskild form av trauma – fackuttrycket på portugisiska är pânico virtual, ”virtuell panik” – som har visat sig eskalera i Tredje världens megastäder. Virtuell panik drabbar uteslutande välbärgade medborgare som bor i slutna välfärdsöar med stängsel, murar och beväpnade vakter för att hålla den omgivande verkligheten med sin fattigdom och kriminalitet utanför.
Den som lider av virtuell panik fruktar allt i sin omgivning. De tiggande barnen, joggaren i stadsparken, varje okänd bil som svänger upp vid grindarna och inte minst den infödda tjänstepersonalen. Varje möte är förknippat med en akut ångest att bli hotad, kidnappad, mördad – samtidigt med skräcken över att bli fullständigt galen av denna ständiga anspänning. Till Martins praktik kommer ofta män ur medelklassen; män som har ångest för att bli sjuka, arbetslösa eller sjunka i social status. I citadellen blir ångesten ännu större, då människorna som bor där gradvis förlorar kontakten med verkligheten. Återkommande mardrömmar om raserade murar och mörka män som hoppar över stängsel hör till sjukdomsbilden, enligt Martin. Den okände inträngligen, främlingen, är en psykologisk grundfigur för citadellsamhället. I São Paulo, denna megalopolis på – officiellt – 20 miljoner invånare, kallar medborgarna sina intramuros (”innanför murarna”) för ”villages”, byar. Från sina byar åker invånarna med bil till sina kontor. Bilfärden tar timmar, går aldrig fortare än 12 km/tim. I bilen finns laptop, fax och liten plastpotta att kissa i. São Paulos trafikartärer är infarkthärdar; ett återkommande kaos av knutar som aldrig löses upp. Att lämna bilen är förenat med omedelbar livsfara. Den som har råd skyddar sig med 32-millimeter skottsäkert glas. De verkligt förmögna åker inte bil utan helikopter. São Paulo har flest helikoptrar per invånare i hela Sydamerika. Staden erbjuder ingen plats för rumslig distans mellan fattiga och rika. Många citadell har uppstått direkt bredvid slumområden.”Ett Schweiz omgivet av tre Biafras”, har ärkebiskopen i São Paulo beskrivit staden. Genom 140 000 gator far över 5 miljoner bilar dagligen. Staden växer med en sådan hastighet att det är omöjligt att upprätta en stadsplan. Varje vecka utkommer en ny utgåva.” Detta skrev Claude Levi-Strauss år 1935. Denna stadsplansutgåva omfattar i år 1216 sidor. Egentligen är São Paulo mer att likna vid ett betonghav än vid ett konglomerat av byar. De välbärgade hoppar mellan öarna i detta hav: golfön, bostadsön, skolön, arbetsön och inköpsön.
Frågan angående tvång eller frihet i enklavbildandet är
komplicerat. Det är uppenbart att många människor gärna
lever i befästa enklaver under förutsättningen av det medföljer
en härskande position gentemot den utanförliggande omgivningen.
Men man får ändå utgå ifrån att de flesta människor
vill leva i fria, öppna samhällen utan murar och taggtrådsstängsel.
Den säkra staden och den integrerade staden har kommit att utgöra
två idealbilder som i mångt och mycket medför radikalt olika
genomföranden i praktiken. Två stadsteoretiker från 1900-talets
början har åter fått aktualitet gällande denna problematik.
Är det den ”kalla” staden, efter George Simmels modell, eller
är det staden som en mängd varma nästen, analyserade av Robert
Park – som bäst tecknar livskraften hos ett stadssamhälle?
Enligt Simmel så beror friheten i storstaden på dissens, inte
på konsens. Främlingskapet och individernas distans till varandra,
ofördragsamheten – ja, även de växlande fiendeskaperna
mellan heterogena grupper – just dessa faktorer ger möjligheterna
till samexistens och karakteriserar det typiskt stadsmässiga. Hur förbinds
då det olika och motsatta? Enligt Simmel genom separering, segregering
och uppdelning. Storstaden är en olikheten men också indifferensens
huvudort. Integrationens modus ligger i avsägandet av social anpassning.
Tolerans finns bara i form av likgiltighet. Genom denna form av tolerans kan
däremot inget socialt system i längden hållas samman. Det
måste till en ytterligare aspekt vid sidan av avskärmandet och
borttittandet. För Simmel är staden endast negativt integrerande.
Den positiva integrationen är följden av systematiska mekanismer:
genom konkurrens und arbetsdelning. Därigenom – och endast därigenom
– är staden en integrationsmaskin. Parks iakttagelser angående
storstäderna sociala realitet är starkt präglad av den moderna
storstaden som invandringsstad. Etniska kolonier växte fram i de amerikanska
storstäderna under 1900-talet och nådde stabilitet genom självhjälp
och anpassning till den nya miljön. Hos Park blir det en nödvändighet
att det döljer sig någonting annat bakom de simmelska begreppen
för systemintegration: likgiltigheten går att vända till tolerans,
anonymiteten till frihet.
Oavsett vilken modell som i teorin är att anses som mest realistisk går
det inte blunda för att polariseringarna inom stadsmiljön blivit
allt starkare. En växande andel av stadsbefolkningen berövas hoppet
om att kunna föra ett människovärdigt liv i staden. Det leder
i sin tur till att de stadsmässiga dygderna anonymitet och tolerans undermineras.
“Urbanitet” är inte en fråga om socialpsykologi, utan
förutsätter en integration också av de mest marginaliserade
grupperna, en rättighet gällande existens och boende. Urbanitet
– för att återigen använda detta mångtydiga ord
– synes ha hamnat i en djup kris. Storstaden – också i Europa
– är inte längre orten för tolerant likgiltighet, utan
istället orten för latent hot. Det är ett scenario som kravet
på säkerhet både skall tämja – och som det självt
har givit upphov till.
~
Tidigare version publicerad i Area – tidskrift för landskapsarkitektur, Nr. 3, 2000.