Det klassiska Egypten har fått gälla som tidserfarenhetens märkligaste
ort. Att resa dit var att resa tillbaka till ett urförflutet, ett rike
hugget i sten. ”Se årtusendena blicka ned på er!”
utropade Napoleon till sina trupper framför pyramiderna under den stora
egyptenexpeditionen år 1798. Men intresset för Egypten hade redan
tidigare under 1700-talet skapat en ”egyptomani” inom kulturella
och vetenskapliga upplysningskretsar. Lessing, Goethe och även Beethoven
visade på inflytande från den förnuftsbaserade religiositet
som man ansåg sig ha funnit i det gamla Egypten.
Drygt ett halvt århundrade senare skrev Jacob Burckhardt i sin anteckningsbok inför en föresläsningsserie om historieforskningen metodik en kort notis: ”Beklaga det omöjliga i en andlig utvecklingshistoria för Egypten.” Den frusna tiden, det orörliga samhället och det massiva religiösa uttrycket var fascinerande men samtidigt omöjlig att få ett grepp om på dess egna villkor. Vad besjälade egentligen denna kultur och vad hade den för inneboende värden?
Den tyske egyptologen, kulturteoretikern och Thomas Mann-forskaren Jan Assmann
har i studien Ägypten – eine Sinngeschichte fört denna frågeställning
vidare. Assman vill undersöka vad som gjorde den egyptiska kulturen meningsfull
för dess egna deltagare – och hur den har gjorts meningsfull av
efterföljande epoker.
Historiens dolda sidor inte är vad vi har glömt, utan det vi aldrig
har vetat. Låt oss därför börja med ett belysande scenario:
En bildad man i Egypten som levde under kejsar Hadrianus styre besöker
gravtemplet i Djoser, uppförda under det Gamla rikets 3:e dynasti. Gravinskriptionerna,
framställda 2800 år före hans egen tid, kan han utan problem
läsa och förstå. Inte nog med det. Han förstår
också väggklottret som tillfälliga besökare, kanske gravplundrare,
lämnat efter sig 1300 eller 600 år senare.
Hur är det möjligt? frågar man sig. Vi som idag har svårigheter
att läsa och förstå en text skriven bara för ett par
hundra år sedan. Här är det uppenbarligen inte frågan
om ett indiviuellt historiskt kunnande utan om en kulturell grundförutsättning.
Vår egyptiske man från 100-talet e.Kr innesluts av en kollektiv
identifikation som spänner över årtusenden och som omedelbart
talar till honom. För att överhuvudtaget kunna förstå
den egyptiska samhällsuppfattningen måste vi förstå
den egyptiska ”kronotopen”. En kronotop är, enligt den ryske
litteraturvetaren Michail Bachtin, gestaltningen av ett rum med en egen tidslighet.
Genom hela den egyptiska historien rungar det kulturella imperativet: ”Du
skall ingenting förändra!”
Den egyptiska historien behandlar återkommande två teman: staten
och evigheten. Staten, så som den konstituerades under det Gamla riket
(2670-2150 f.Kr), det Mellersta riket (2040-1650 f.Kr), det Nya riket (1550-1070
f.Kr.) och perioderna under persiskt och grekisk-romerskt herravälde
fram till 395 e.Kr. såg sig själv som garant och generator för
varaktighet.
Trots mellanliggande kaosperioder av inre sönderfall och främmande
härskare reste sig alltid den egyptiska staten ur askan. Den återskapade
sitt förflutna och införde kalendern och kungalängderna som
civilisatoriska åtgärder. Kollektivt minne och politisk-historisk
självbespegling griper oavlåtligt in i den ”reella”
samhällsutvecklingen. Egyptierna var först och främst sina
egna receptionshistoriker.
För eftervärlden var det Gamla riket framför allt epoken för
pyramiderna. Byggande och språk förbinds i berättelsen om
Babels torn, och just detta torn har fått gälla som övermodets
och sönderfallets främsta symbol för den egyptiska staten.
Men egentligen var det tvärtom, argumenterar Assmann. Det gemensamma
språket var ingen förutsättning för byggandet, utan det
gemensamma byggandet blev en skola för ömsesidig förståelse
mellan arbetare från skilda delar av landet som avlöste varandra
under färdigställandet. Pyramidbyggandet befrämjade statens
främsta mål: enighet i det vidsträckta riket. Att det skulle
ha varit slavar som arbetade med pyramiderna är en biblisk, anti-egyptisk
propagandabild som inte har tagit hänsyn till den sociala ställning
som arbetaren hade. Arbetet var förvisso en tvångsförpliktelse,
men mot lönebetalning. Den mest adekvata jämförelse kan göras
med den allmänna värnplikten. Ett tvång, men med högt
identifikationsvärde, med nationen, hembygden, staten, kulturen.
Konstruktionen av den heliga tiden, med stenbyggnaderna och inskrifterna som
medium, återgavs så överväldigande reellt att jordelivet
inte bara framstod som ”ringare”, utan som en dröm. Livet
underordnades dödens kronotop. Det egyptiska gravmonumentet var heller
ingen grav i vår mening, utan är mer att likna vid konst och litteratur.
Det fanns inskrifter som anropade besökare (glöm inte mitt namn!
glöm inte min berättelse!) med en författares omisskännliga
tilltal till sin läsare. Graven var för egyptiern det viktigaste
i världen, det ”verk” för vilket han inrättade
hela sitt liv och för vars fulländning han offrade alla sina tillgångar.Utifrån
graven skapade egyptiern en ort där han kunde observera sitt liv utifrån.
Där samlade han sina självbetrakelser. Med gravens språk upprätthölls
ett kommunikationsnät, ett tilltal, ett lyssnande, ett handlande för
varandra – vilket också enligt den egyptiska uppfattning var samhällets
innersta väsen.
Efter det att det Gamla riket hade fallit sönder började egypterna att minnas. För det Mellersta riket fick det förflutna en modellkaraktär, något man kunde kopiera, införliva, gripa tillbaka på. Samhället kom att utarbeta en makrostil för att förhindra stilförvandling och på så sätt upprätthålla en estetisk identitet. Stiliseringen av formen fick sitt främsta uttryck i hieroglyfskriften. Den nyplatonske filosofen Jamblichos, som skrev en bok om Egyptens mysterivärld, noterade att egypterna i sina religiösa texter och handlingar sökte en ”helig asyl”, där allt skulle vara undantraget förändringens vindar. Eftersom det heliga inte ändrade sig, skulle inte de symboliska formerna göra det heller.
För att sociala normer existerade ett övergripande begrepp: Ma’at,
”det lätta oket”, medmänskligheten. Ma’at är
principen som förbinder människan med gemenskapen och traditionen
och det som ger handlingen mening och riktning. Det gemensamma minnet skapade
ett rum för handlandet-för-varandra. Utan det förflutna, ingen
aktivitet. Den overksamme förlorar gårdagen ur blicken, och därmed
de anspråk som idag ställer. Återigen berör vi den egyptiska
kronotopen. Det måste garanteras att handling och ord står fast
från en dag till en annan; att den ständigt hotande förändringen
och förvanskningen undanröjs.
Detta samband mellan minne och altruism som de egyptiska texterna uppvisar, kan man återfinna hos filosofer från senare tid, t.ex hos Marx och Nietzsche. ”Det omedelbara intresset har inget minne”, skrev Marx i en av sina ungdomsskrifter, ”det tänker bara på sig själv.” För Nietzsche var moralens genealogi också ett minnets genealogi. Moral och minne tuktar människan till kulturmänniska. Man behöver ett minne för att kunna ge löften och uppfylla förpliktelser. Minnet gör människan till ”ett djur, som får lova.”
Egyptierna utvecklar det ansvarsfulla handlandet inte hur löftets princip
(med blicken mot framtiden) utan ur tacksamhetens princip (med blicken mot
det förflutna). Men för minnet behövdes en polisiär stat
som straffade glömskan. Staten utvecklade en hel symbolvärld för
maktens tecken; de statliga institutionerna och lagarna, litterära och
religiösa texter och skolundervisning. Staten och underkastandet ett
hierarkiskt system av befallande och lydnad, var det pris som mänskligheten
fick betala för det kulturella minnets humanistiska vändning.
Den egyptiska betydelsen av politik är sålunda mer fundamental
än den grekisk-antika innebörden. Det handlar inte endast om en
förmåga till samfundsliv, utan snarare ett beroende av gemenskapen
i ett samhälle. Människan är enligt egyptisk uppfattning alltigenom
”politisk”, då hon bara kan leva ”gemensamt”.
Gemenskapsförutsättningen sträcker sig bortom den jordiska
tillvaron. Girighet och habegär kan slita sönder samlevnadens nät,
men inte döden.
”I förhållandet mellan den svage och den starke gäller
friheten som förtryckande och lagen som befriande princip”, skriver
Rousseau. Det sammanfattar också den centrala befrielseaspekten av begreppet
Ma’at. Som en strävan att upphäva en inneboende ojämliket
så bär denna princip på tanken om alla människors lika
värde. Ma’at var lagen som befriade den svage från att bli
förtryckt av den starke. Ojämlikhet hörde inte till skapelseordningen,
enligt egyptierna. Det gamla egyptiska samhället utgör sålunda
en diametral motposition till kastväsendet såsom det gestaltades
i de indiska vedaskrifterna, eller ens den grekiska antropologin som höll
ojämlikhet mellan fria och slavar för naturlig.
Den egyptiska staten sökte förverkliga en rättsordning som uteslöt den starkes överlägsenhet och såg en heder i att ge ”änkorna och de föräldralösa” levnadsmöjligheter. Farao var den gode herden som skyddade sin flock mot hungersnöd och elände, från förtryck och utsugning. Staten skapade en hierarkisk solidaritet.
Den egyptiska kulturen har färdats över tiden längs med två
vägar: de klassiska antika författarna och Bibeln. Egyptens påverkan
på senare perioder berör inte bara det romerska riket – där
kejsarna gärna iscensätta sin egen maktuppenbarelse enligt faraoisk
modell – utan griper även in i det tysk-romerska riket, det osmanska
riket och det ryska tsardömet. Assmann skyr det det rent antikvariska
intresset i Egyptens historia. Fastmer är det västerlandets djupt
liggande förflutna han söker; ett förhållande till Egypten
som vindlar sig bakåt genom årtusendena, genom kulturer, språk
och källor. Antisemitismen, historismen, upplysningen, romantiken och
nationalismen har alla sökt upp och begagnat valda delar ur den arkaiska
egyptiska historien.
Med det aldrig vikande samtidsperspektivet tillåts också moderna
språk- och kulturteoretiker att infiltrera sig likt retroaktiva spioner
in i det mest sedentära av samhällssystem. Claude Levi-Strauss,
Rousseau, Carl Schmitt och Mary Douglas lockas att samtala med förespråkarna
för Ma’at för närmare 4500 år sedan. Assmanns studie
formar sig till en tidlös diskussion om sinnlighet, politik, historia
och människovärde. Och om det ständiga meningsgivande arbetet
människor bedriver för att kunna leva med varandra.
~
Litteratur: Jan Assmanns Ägypten – eine Sinngeschichte, 2000.
Tidigare version publicerad i Dagens Nyheter den 25 januari 2000.