Inledning
Den moderna sociologin är ett barn av storstaden. Storstäderna tjänade
som modernitetens främsta åskådningsobjekt. De framstod å
ena sidan som smältdeglar där stela, traditionstyngda sociala strukturer
smiddes om till moderna, dynamiska och funktionella mönster. Å
andra sidan stod farhågorna inför en inhuman, alienerad och destruktiv
tillvaro. En sak förband dock både storstadens förespråkare
och kritiker. Genom studier av sociala relationer i storstaden, som så
tydligt avvek från traditionella former, hade de lärt sig att se
och beskriva den samhälleliga realiteten på ett sätt som ända
fram till idag har haft en djuplodande inverkan. Storstaden var ett laboratorium
där man ur föråldrade och sönderfallande element kunde
observera själva födelseögonblicken av en ny social gestalt.
Georg Simmel är den sociolog i början av 1900-talet som tydligast förknippas med storstadens kultur, dess livsmönster och modernitet. Den föreliggande artikeln önskar rikta sökarljuset mot just stadssociologen Simmel och även följa vilken betydelse hans tankar och skrifter haft för senare skol- och teoribildningar om storstaden som livsmiljö. Simmels essä ”Storstaden och det andliga livet” från 1903 har kallats för ”det urbanistiska manifestet” och utövat ett inflytande som knappast går att överskatta. Redan essäns inledande rader gav kontexten för många av Simmels studier kring sekelskiftet, nämligen att det största problemet i det moderna livet var bevarandet av självständighet och individualitet när människan konfronterades med överlägsna sociala krafter och teknifieringen av vardagen.
Biografi
Georg Simmel föddes i en judisk köpmansfamilj i Berlin 1858. I Berlin
kom han också att vara verksam nästa hela sitt liv. Simmels akademiska
karriär var – åtminstone utifrån betraktat –
en enda lång katastrof. Han tog examen i ämnena historia, folkpsykologi
och filosofi. 1881 önskade han doktorera på avhandlingen ”Psychologisch-ethnologische
Studien über die Anfänge der Musik” i vilken Simmel sökte
förena aspekter av den darwinistiska evolutionsteorin med folkpsykologiska
infallsvinklar. Doktorsarbetet avslogs. Förutom de formala skälen
som frekventa stavfel, oexakt citatteknik och svaghet i argumentationen spelade
nog det ovanliga temat en bidragande roll till det negativa omdömet.
”Hela utläggningen har en aforistisk karaktär, vilket knappast
kan sägas vara tillåtet i en vetenskaplig undersökning”,
begrundade en av de sakkunniga avslaget. Simmel blev istället uppmanad
att lägga fram en tidigare skriven uppsats om Kant som avhandlingsarbete
och denna gång lyckades försöket.
Simmel fortsatte dock att råka på motstånd inom universitetsvärlden.
Hans yrkesbana kantades av indragna provföreläsningar och uppskjutna
utnämningar. Inför sina kollegor på Berlins universitet föreföll
såväl hans person som hans förkärlek till vissa teman
som suspekta. Härtill kom en viss yrkesavundsjuka på Simmels stora
framgångar som lärare och föreläsare, och uppenbara ressentiment
över hans judiska härkomst.
Simmel förblev privatdocent och tillbringade sin tid i föreläsningssalarna.
”Han talar långsamt, droppvis och erbjuder egentligen ringa substans,
men detta framför han precist, avrundat och färdigt. Det uppskattas
i vissa åhörarkretsar vilka är starkt företrädda
här i Berlin; framför allt kvinnorna, men även människor
från den orientaliska världen…”, skrev en kollega från
Heidelberg. I denna ögonvittnesskildring samlas allt som omöjliggjorde
för Simmel att få en framträdande position på Berlinuniversitetet:
Västerlandet var i minoritet och den klassiska-kristliga bildningstraditionen
satt på undantag då föreläsningarna föredrogs av
kvinnor och östliga kohorter; judar och asiater, för att insupa
Simmels relativism och negativism! Först vid 56 års ålder
fick Simmel sin professur, men inte i Berlin utan i Strassburg. Symptomatiskt
var det inte universitetsvärlden utan Berlinpressens feiulleton-sidor
som begrät ”den europeiska andens exodus” ur den tyska huvudstaden.
Året var 1914.
Penningens filosofi och livets estetik
Simmels varaktiga och alltmer tilltagande inflytande har föga att göra
med validiteten i hans empiriska betraktelser. Förutom ett tidigt universitetsarbete
om joddling(!) från 1879 sysslade Simmel aldrig med empiriska socialstudier
eller fältarbete. Hans arbetssätt var snarare intiutivt och hans
stil ett slags sociologisk impressionism.
Det omfattande huvudverket Philosophie des Geldes från 1900 bör
inte heller läsas som en källa för specifika samhällsekonomiska
problem. Studien kom att omedelbart få långt större betydelse
för litterära och estetiska inriktningar än samhällsvetenskapliga.
Simmels tänkande var ”inne” kring sekelskiftet. Berlins bildningselit
och kulturavant-garde var högst medveten om och självreflekterande
över den urbana värdeomkastningen och de nya livsstilarna de själva
var upphovet till. Simmel bidrog till att ge denna kultur konturer och uttryck.
Som för att illustrera Simmels tankar om det symboliska värdeutbytet
hade Hugo von Hofmannsthal långtgående planer på att skriva
ett libretto för en opera baserad på Philosophie des Geldes. Den
tyske litteraturvetaren Roy Pascal har sedermera påvisat släktskap
mellan Simmels studie och Stefan Georges poesi. Simmel hade också starka
vänskapsband med George och var ständig gäst vid målaren
Reinhold Lepsius konstsalonger i Berlin.
Kort sammanfattat lyder Simmels huvudtes i Philosophie des Geldes, att genom samhällets differentieringen och allt komplexare struktur upplöses individens beroende till vissa bestämda grupper och sociala skikt och den individuella friheten växer. Denna process sker till följd av att livet objektifieras genom att alla mänskliga värden bestämms av pengar. Simmel lade den huvudsakliga uppmärksamhet i studien på bytesvärdets betydelse. Faktum är att han såg hela den samtida kapitalismen som grundad i bytesvärdesförhållanden. Produktionen – till skillnad från hos Marx – spelade endast en underordnad roll. Philosophie des Geldes var ett försök att utifrån ekonomins yta renodla de värden och den mening som var grundläggande för den moderna människan. Pengar utgjorde en tidslös värdesymbol för själva essensen i samhällets förändring.
Simmel analyserade ekonomin utifrån efterfrågan och följaktligen
utifrån konsumtion och distribution. Till skillnad från Marx,
som började sin kritik av kapitalismen i utbudssidan och produktionen,
såg Simmel varuutbytet som produktivt och värdeskapande i sig.
Perspektivet gjorde att Simmel sällan lyckas göra en distinktion
mellan pengar och kapital – en isärhållning som var absolut
avgörande för Marx. Detta fick till följd att Simmel abstraherade
den kapitalistiska penningekonomin från dess kapitalistiska bakgrund
och tillskrev ”pengar” strukturella förändringsmöjligheter
i sig för samhället och kulturen. Marxs konfliktperspektiv på
penninghushållningens uppkomst var följaktligen utraderad. Det
centrala begreppet ”socialism” hade hos Simmel ersatts av begreppet
”individualism”.
I Philosophie des Geldes skapade Simmel det solidära ego som skulle återkomma i senare studier. En djupt ensam själ sprungen ur den industriella världen, välsignad med en ofattbar frihet men samtidigt avskuren och placerad på distans från tillvarons verkliga rikedom. Knappast en enda rad i Simmels undersökning är menat som påståenden om ekonomi som sådan. Boken opererar snarare bakom ryggen på ekonomin. Utifrån Simmels perspektiv är det monetära systemet inte en medveten skapelse av någon politisk viljeriktning, utan en oavsiktlig produkt av den sociala evolutionen. Således liknar utvecklingen av penningaekonomin framväxten av ett etisk normsystem.
Georg Lukács, som i unga år studerade för Simmel, lyfte fram det tragiska stråket i Simmels undersökning. Varje tanke behandlades som om det var den näst sista och Lukács pekade på tydliga kopplingar och gemensamma referensramar till Nietzsches tänkande. Lukács var inte den enda samtida som noterade studiens tragiska grundton. I sin anmälning av Philosophie des Geldes i Archiv für systematische Philosophie 1904, skrev Goldscheid att det tragiska stråket i texten kom sig av att bakom Simmels arbete fanns inga etiska ideal utan endast estetiska. Detta hörde ihop med Simmels tes, att esteticeringen av vardagen var ett av de mest markanta dragen i den moderna, individualistiska kulturen. Detta resulterade både i en inre tillbakadragen och en intellektualisering av verkligheten.
Simmels verk är i alla bemärkelser en undersökning om den ”kapitalistiska andan”. Men varför blev den då inte läst i större utsträckning? Varför blev boken även inom Simmels egen produktion närmast bortglömd? Svaret ligger i en mängd samtida orsaker. Inom sociologin ifrågasattes Simmels vetenskaplighet. Särskilt kritisk var Durkheim i sin anmälan. Han gav inte mycket för detta slags ”bastardartade spekulation, där verkligheten beskrivs med subjektiva termer som i konsten, men abstrakta som i vetenskapen; just av denna anledning förmår [Simmel] inte ge oss vare sig de levande och friska förnimmelser av tingen som artisten uppväcker eller de distinkta begrepp som vetenskapsmannen efterforskar.”
Även om kollegorna Weber, Troeltsch och Sombart också sysselsatte sig med kapitalismens kultursociologi, ville de uppenbarligen distansera sig från Simmels metodologi och essäistiska framställningssätt. Simmel hade inte heller utgått från några specifika historiska epoker, vilket var brukligt i en seriös studie, utan strävat efter långtgående generaliseringar på samtidsplanet. Simmel hade redan i en mängd förstudier riktat uppmärksamheten mot varucirkulationen och konsumtionens estetiska betydelse. För Simmel var hela det samtida samhället en marknadsplats. I en text om Berlinutställningen i Treptower Park från 1896, skrev Simmel att det nu var möjligt för den moderna kulturen att koncentreras till en enda plats. Staden representerar sig själv som en kopia och en sampling av varumarknader som återfinns över hela världen. Den största mödan lades ned på att förläna attraktivitet åt de enskilda varornas vulgaritet; att ge fönstershoppandets kvalitet åt tingen. ”There is no business without show-business”.
Simmel och storstaden
Simmel räknas som stadssociologins första teoretiker. Det kan vara
av vikt att påpeka att denna position nådde Simmel inte efter
år av forskning och digra vetenskapliga studier av stadens liv och väsen.
Den inflytelserika texten är endast ett förläsningsmanuskript
på 21 sidor. 1903 hade Simmel fått en inbjudan av en medicinsk
stiftelse i Dresden att hålla ett föredrag om ”Storstaden
och det andliga livet”. När föredraget publicerades 1925 upptäcktes
det och hyllades av Chicagosociologen Louis Wirth som det ”viktigaste
enskilda bidraget om staden utifrån en sociologisk synvinkel”.
Denna bedömning har fortfarande giltighet nästan 100 år efter
textens tillkomst, framför allt därför att den har kommit att
ingå i urbansociologers och stadshistorikers vetenskapliga kanon.
Storstadens miljö har frambragt en särskild människotyp. Simmel
sökte i uppsatsen att beskriva grunddragen i denna människotyps
världsbild och vad som karakteriserade hennes sociala relationer. Storstadens
intensitet ställde enorma fordringar på tillvaron. Individen var
underkastad snabba och växlande intryck. För att bemästra dessa
lade hon sig till med olika förhållningssätt. Gentemot den
hotande mångfalden och diskrepansen reagerade stadsmänniskan inte
med känslan utan med förståndet och med en stegrad medvetandenivå.
Detta manifesterades i en yttre likgiltighet och blaserad attityd som var
till för att hålla omvärlden på distans. Det var en
nödvändighet för att kunna omarbeta det förvirrande överflödet
och de flyktiga, subjektiva intrycken till ett begripligt mönster. Storstadsmänniskan
mötte inte andra medmänniskan som individer utan som segmenterade
former till vilka hon förhöll sig objektivt. Därmed kunde hon
nyttja möjligheten till upprepning i sociala relationer och handlingar.
De flyktiga och fragmentariska kontakterna medförde också en personlig
frihet. Denna frihet nyttjade storstadsborna till att iscensätta sin
egen uppenbarelse med hjälp av kläder, moden och attityder för
att därmed ge personligheten en bestående karakteristisk prägel.
Men denna mekanism förvandlade i sin tur det eftersträvade individuella
uttrycket till en typ.
Simmel landade i texten sålunda i en avslutande paradox. Den subjektiva friheten är samtidigt anledningen till att individer – i rollen som ömsesidiga åskådare – reducerar sina sociala relationer till typiska kännetecken, vilka bekräftar storstadsmänniskan som en medlem av ett mer eller mindre anonymt kollektiv. Trots att Berlin aldrig nämns vid namn i texten är ”Storstaden och det andliga livet” ett porträtt av kejsarstadens forcerade livsrytm. Karl Joël, samtida filosof och god vän till Simmel skrev, att både Philosophie des Geldes och ”Storstaden och det andliga livet” bara kunde ha kommit till i Berlin kring sekelskiftet. Stadens oerhört snabba urbanisering och industrialisering var dessutom i början av 1900-talet kantad av en uppmärksammad våg av finansspekulationer. Simmel hade fångat den innersta nerven i sin samtid.
Men det var långt ifrån en allmän livsatmosfär i Berlin som Simmel beskrev. Den blaserade, överretlige och intellektuelle storstadsvarelse som träder fram ur Simmels text återfann man bara i vissa av kvarter. Inte i de norra och östra arbetarstadsdelarna där flera familjer delade på tvårumslägenheter utan vatten och avträde, barnen sov tillsammans med daglönare och arbetssökande och stanken var så kväljande att även de kristna filantroperna sågs backa ut i trappuppgångarna. ”Storstaden och det andliga livet” känns inte vid den fysiska och psykiska realitet under vilken de mindre bemedlade arbetarhorderna i Berlins hyreskaserner levde. Texten är istället en produkt av det västra Berlin; det fashionabelt bohemiska Westend där individens större frihet kunde ge utrymme för ett ”elaborerande med personligheten” och identitetsskapande konsumism. Simmel hade utan att blinka gjort sin egen hypersensibla miljö till måttstocken för modernitet. Ett liv i stank, buller och gytter framstod sålunda som någonting förmodernt, eller helt enkelt som ”ur mode”. Den betydligt mindre attraktiva stadsmiljö som existerade endast några kilometer från Simmels egna gator och konstnärskaféer verkade lika avlägsna som om den befann sig på en annan planet. Den unge Simmel hade förvisso bekantat sig med storstaden baksidor men endast genom den tyska naturalismens dramer och noveller, framför allt genom verk av Gerhart Hauptmann.
Det fanns andra invändningar att göra mot ”Storstaden och
det andliga livet”. Simmel anslöt sig uppenbarligen till en empiricistisk
teori om erfarenhet där världen utanför påverkade människans
sinnen och känslor på sina egna villkor. Det kulturpessimistiska
draget är också framträdande. Simmel påstod indirekt
att det en gång skulle ha funnits en sammansmältning mellan tanke
och handling och mellan social position och individuellt agerande som i det
moderna samhället hade gått fullständigt förlorad.
Inom stadssociologin är brukligt att betrakta Chicagoskolans Louis Wirths
”Urbanism as a Way of Life” som en efterlöpare till ”Storstaden
och det andliga livet”. Men det finns en del betydande skillnader. Simmel
konstaterade främst i sin text att den urbana kulturen är modernitetens
kultur och han lämnade den spatiella dimensionen åt sidan. Simmel
argumenterade att det fanns distinkta kulturella former vilka var karakteristiska
för den urbana miljön. Samma former återfinns i Wirths studie,
men Simmel hävdade aldrig att städerna i sig hade skapat dessa kulturella
mönster. Staden definierades av Simmel inte främst rumsligt utan
mellanmänskligt. Moderna stadssamhällen var intressanta därför
att de genom marknadsekonomin visade upp helt andra sociala mönster än
traditionella samhällen och inte för att de själva skulle besitta
någon generisk orsaksverkan. Betydelsen av Simmels text ligger i hans
argumentation att modernitetens natur gör det omöjligt att hålla
fast vid något slags ”way of life”. Det moderna livet kunde
egentligen pågå överallt men i storstaden lät det sig
bäst studeras.
Wirth och den inflytelserika Chicagoskolan gjorde Simmels sociala påståenden
till rumsliga påståenden. Stad stod i kontrast till landsbygd.
Under 1920- och 30-talen publicerade Wirth, Robert Park och Ernest Burgess
ett antal fältstudier om stadslivet i Chicago – en stad som hade
genomgått samma explosiva Klondike-tillväxt som Berlin hade gjort
kring sekelskiftet. I rapporter om ”The Hobo” (1923), ”The
Gang” (1927), ”The Ghetto” (1928) och ”The Taxi-Dance
Hall” (1932) sökte Chicagoskolan att föra över en darwinistiskt
färgad teori om det naturliga urvalet genom miljöanpassning till
existenser i den amerikanska metropolen. Förebilderna för teorierna
av urbana livsmönster hämtades från nationalekonomin och inte
minst från växt- och djurekologin. Den fria konkurrensen och det
naturliga urvalet sågs som särskilt viktiga inslag i anpassningsprocessen,
liksom för att återupprätta ett förlorat samhälleligt
jämviktsläge.
Nyligen har den tyske stadssociologen Hartmut Häussermann använt
Simmel och Chicagoskolan som kontrasterande modeller i en debatt om de västerländska
städernas integrationsmöjligheter. Enligt Häussermann ger Simmels
storstadsbild exempel på en ”kall” stad, uteslutande dominerad
av ekonomiska relationer. Hos Simmel beror den individuella friheten i storstaden
på dissens, inte på konsens. Främlingskapet, individernas
distans till varandra och ofördragsamheten – ja, även de växlande
fiendeskaperna – just detta skapar möjligheter till samexistens
och karakteriserar det typiskt stadsmässiga. Hur förbinds då
det olika och motsatta? Enligt Simmel genom separering, segregering och uppdelning.
Storstaden är en olikhetens men också indifferensens huvudort.
Integrationens modus ligger i avsägandet av social anpassning. Tolerans
finns bara i form av likgiltighet.
Genom denna form av tolerans kan däremot inget socialt system i längden
hållas samman, menar Häussermann. Det måste till ytterligare
en aspekt vid sidan av avskärmandet och borttittandet. För Simmel
är staden endast negativt integrerande. Den positiva integrationen är
följden av systematiska mekanismer: konkurrens und arbetsdelning. Genom
dessa mekanimser – och endast därigenom – är staden
en integrationsmaskin.
Som kontrast till Simmels kalla stad ställer Häussermann Chicagosociologen Robert Parks stad som en struktur med varma nästen. Parks iakttagelser angående storstädernas sociala realitet var starkt präglad av det tidiga 1900-talets amerikanska invandringsstad. Etniska kolonier växte fram i de amerikanska storstäderna och nådde stabilitet genom självhjälp och anpassning till den nya miljön. Hos Park framstod det som en nödvändighet att det dolde sig någonting annat bakom de simmelska begreppen för systemintegration. Likgiltigheten går att vända till tolerans; anonymiteten till personligt engagemang.
Turisten och äventyret
En av de mest levnadskraftiga föreställningarna om Berlin under
förkrigstiden och Weimarrepubliken (och återupplivat efter murens
fall på 1990-talet) var att staden var en provrörsstad; en byggarbetsplats
utan tradition och därför själva modernitetens urort. Simmel
omhuldade i allra högsta grad denna föreställning. I arbetet
”Rom – en estetisk analys” från 1898 ställde
Simmel den eviga staden i motsats till Berlins rotlösa urbanitet och
allt som förtryckte honom i hemstaden. Vid åsynen av Roms ruiner
smälte nuet samman med det förflutna och förmedlade känslan
av att vara ”befriad från allt här och nu” vilket annars
var det helt dominerande intrycket som den unga, tyska huvudstaden utsöndrade.
Det enda som grumlade den upphöjda förnimmelsen var Simmels medvetenhet
om att han kunde tas för turist. Men även om han var turist intygade
han att han inte var den ”typiske nöjesresenären”. Motviljan
att bli taget för turist hörde naturligtvis ihop med Simmels avvisande
hållning till den framväxande fritidskulturen. Det hade i början
av förra seklet inträtt en ”resemani” och längtan
efter flykt från vardagen, till semesterorter eller till naturen. Simmels
reflektioner kring det ”excessiva resandet” – med tåg
– kunde naturligtvis endast ge en föraning om vad resekulturen
skulle komma att innebära under 1900-talet. Men det finns många
begrundanden i ämnet som fortfarande är slående precisa, och
där Simmel inte heller kunde dölja sin kulturpessimism.
Den moderna stadsmänniskan söker upp en inramad form av konsumtion med sina resor. Preparerade landskap erbjuder upplevelser som inte är en flykt från moderniteten utan endast en annan manifestation av modernitetens estetik. I en av Simmels rikaste och mest uppslagsrika kortessäer, ”Das Abenteuer” från 1911, återkommer begreppen distans och distansering som karakteristiska drag för det moderna samhället. Äventyret, som hela upplevelseindustrin strävar efter att imitera, skapar en distinkt form av erfarenhet, nämligen att livet upplevs som sluten helhet. I äventyrets, upplevelses och farans villkorslösa närvaro kan den moderna människan stilla sitt behov av helhet, vilket är omöjligt i hennes vardagliga liv.
Avslutning
Simmel addresserade sina studier till en specifik publik; en läsarskara
som under 1900-talets gång kom att förlora den solida plattform
utifrån vilken de dominerat den tyska kulturdebatten och som med nazisternas
maktövertagande definitivt skulle gå under: det tyska bildningsborgerskapet.
Det var detta samhällsskikt som Simmel kunde förlita sig på
förstod hans hänvisningar och sofistikerade allusioner. Det var
med detta ”oss” och ”vi” som texterna förde ett
förtroligt samtal.
Efter Simmels bortgång följde ett stort tomrum. Avsaknad av direkta lärljungar hade Simmel själv förutsett. I en dagboksanteckning från 1918 skrev han: ”Jag vet att jag kommer att vara utan andliga arvtagare (och det är bra). Kvarlåtenskapen jag lämnar efter mig är som kontanter som sprids bland många arvtagare, var och en av dem använder sin del till någon verksamhet som passar hans eller hennes natur bäst men som inte längre kan igenkännas härkomma från mitt dödsbo.”
Under 1920- och 1930-talen belyste framför allt Walter Benjamin Simmels arbeten som viktiga bidragsgivare till den ”modernitetens förhistoria” han själv höll på att utarbeta. Både Benjamins flanör i 1800-talets Paris och Siegfried Kracauer ”Das Ornament der Masse” står i tacksamhetsskuld till Simmels stadssociologi från början av seklet.
”Storstaden och det andliga livet” har kommit att utgöra startpunkten för analysen av samtida urbana kulturer och många författare och forskare har lyckats utvinna ett spektrum av nya frågeställningar och perspektiv utifrån Simmels bitvis generaliserande och dunkla tankegångar. Det visuellas dominans i staden, estetiseringen som livshållning, kampen om sexuella identiteter och gatulivets koreografi är några teman som på ett eller annat sätt behandlats av Simmel och som fått talrika senare uttolkare.
Trots den ökade uppmärksamheten på monetär teoribildning har däremot ekonomer ofta ägnat Simmel ett svalt intresse. I början av åttiotalet publicerades böcker som ändå visade på något av en återupptäckt för Simmels texter utanför de human- och kulturvetenskapliga disciplinerna, till exempel Herbert Frankels jämförelse mellan teorier om pengar utvecklade av Simmel och Keynes i studien Money: Two Philosophies.
Under de senaste åren har Philosphie des Geldes aktualitet återigen blivit bekräftad med nya översättningar, till bland annat finska. Suhrkamp Verlag håller på att avsluta utgivningen av Simmels samlade skrifter. För många ekonomi- och samhällsteoretiker är det Simmels betraktelser över varuekonomins förkossande inverkan på den enskilde individen som uppfattas som kongeniala. Inte minst har Simmels försök att underbygga den historiska materialismen med ytterligare ett förståelseskikt – nämligen hur det ekonomiska livet självt är resultatet av djup liggande värderingar och strömningar av psykologisk och kulturell art – rönt större förståelse än vad som var fallet när texterna skrevs. Simmels individualistiska perspektiv på sociala relationer och det pragmatiska handhavandet med vetenskapliga sanningar talar direkt till vår samtid.
Och vem erkänner inte aktualiteten i det simmelska huvudmotivet, i ”subjektets motstånd mot att bli likriktad och förbrukad i det samhällstekniska maskineriet”?
Litteratur
• Georg Simmel, Hur är samhället möjligt? Göteborg
1981
• Georg Simmel, Philosophie des Geldes, 2.e Ausgabe, Berlin 1907
• Georg Simmel, The Philosophy of Money, edited by David Frisby, London
1990
• Simmel on Culture, Ed. David Frisby & Mike Featherstone, London
1997
• Werner Jung, Georg Simmel zur Einführung, Hamburg 1990
• Die Krise der Städte. Analysen zu den Folgen desintegrativer
Stadtentwicklung für das ethnisch-kulturelle Zusammenleben, Hrsg Wilhelm
Heitmeyer, Reiner Dollase & Otto Backes, Frankfurt am Main 1998
• Die Grossstadt als Text, Hrsg Manfred Smuda, München 1992
• Peter Fritzsche, Reading Berlin 1900, Cambridge 1996
• Mike Savage & Alan Warde, Urban Sociology, Capitalism and Modernity,
London 1993
• Dietmar Jazbinsek, ”The Metropolis and the Mental Life of Georg
Simmel: On the History of an Antipathy”, i: Journal of Urban History
1/2002 (forthcoming)
~
Tidigare version publicerad i Axess, Nr. 4, september 2002.