Håkan Forsell

 

 

Trädgårdsodlandets filosofi

Den glädje som finns i Karel Capeks stilla ode till våren:
”Snön har lämnat de höglänta åkrarna. Vi har fått regn och storm, vi har fått den fuktiga dimman och solsken. På morgonen går jag ut i trädgården till mina växter och konstaterar: Nu mår vi alla bra.”

Varför betyder trädgårdar så mycket för många människor? Och varför har den moderna filosofin närmast helt förbigått ämnet? Det är centrala frågor i David E. Coopers studie A Philosophy of Gardens (2006), om trädgården som estetik, idé och praxis. Uppskattningen av en trädgård skiljer sig väsentligt från både uppskattningen av konst och av den ”orörda” naturen. Trädgårdens betydelse är mer vittomfattande. Den reser fundamentala, men ofta outsagda, etiska frågor om livets karaktär, regelbundenhet och nödvändiga begränsningar.

Som aktivitet ingick trädgårdsodlingen en gång i en filosofisk praxis. Stoikerna såg arbetet i trädgården som en ”existentiell övning” och som ett sätt att ”skola livet”. Ännu upplysningstidens tänkare kunde bejaka trädgårdsodlingen som det ”renaste av mänskliga nöjen” (Francis Bacon). Eller som den brittiske 1700-talspoeten Andrew Marvell skrev i en av sina dikter vid åsynen av de första blommorna som spirade i hans trädgård om våren: ”Jag har fått ett svar, ett tyst svar, oskyldigt och utsökt i sin solitära kraft”.

Men under modern tid kom trädgården att alltmer förknippas med praktiska och utilitaristiska sysslor. I den mån filosofin behövde hjälp av estetisk uttrycksformer sökte den sig istället till konstverk. Trädgården saknade ”autonomi”. Den var beroende av faktorer som stod bortom den skapande konstnärens kontroll, vilket inte gällde för skulpturer och målningar. Hegel avvisade trädgården helt, den var för mycket natur för att kunna värderas estetiskt. Och omvänt betraktades den som för artificiell av exempelvis Thoreau för att moraliskt kunna bidra till det rena, naturliga livet.

Och det är sant, det går inte att göra estetiska eller politiska utspel med en trädgård, något som fjärmat trädgården från 1900-talets konsthistoriska utveckling. De som påtar i rabatten har sällan ambitioner att bidra till sociala eller metafysiska spekulationer. Trädgården har fått dras med omdömet att vara en simpel form av njutning eller en förströelse. Men samtidigt har den för många inneburit en upplyftande kreativ verksamhet som har varit direkt förbunden med det vardagliga livets göromål.

Åtskillnaden mellan konst och trädgård har, ironiskt nog – som Cooper också påpekar – blivit allt större under modernismen. Det som samtida konstgallerier sällan erbjuder sina besökare – skönhet, storslagenhet, utsökthet – är fortfarande tillåtet, ja påbjudet inom trädgårdsodlingen.

Att det estetiska perspektivet egentligen är en praxis utgör ett grundläggande resonemang för Cooper. Trädgårdsodlaren kan aldrig – till skillnad från galleribesökaren – enbart vara åskådare. En seriös trädgårdsodlares liv präglas med tiden av naturens lagar och odlandets sedvänjor. Det är en aktivitet som är djupt konservativ i dess mest apolitiska mening. När Wittgenstein arbetade i två långa perioder som klosterträdgårdsmästare på 1920-talet var det uttryckligen för att han ”längtade efter något slags regelbundet arbete”. Wittgenstein menade inte regelbundet betalt arbete utan ett arbete som var bestämt av fasta strukturer, tydliga signaler och spår som kunde bringa ordning i hans oregelbundna tillvaro.

Coopers fenomenologiska analyser saknar ibland skärpa. Han har dessutom fullt upp med att hålla rågången fri mellan filosofiska reflektioner och new age-liknande ”natur-och-ande”-flummerier. Men oftare är hans iakttagelser överraskande och präglade av en varm, ålderdomlig humanism. Särskilt bokens avslutning bjuder på insikter om trädgården som mötesplats för etik och praktik, i oupplöslig förening.

Det finns en unik styrka i trädgården som ett objekt för mänsklig uppskattning. Trädgårdar är uppenbarelser av ”samexistens”, något som varken den vilda naturen eller olika konstformer kan frambringa. Trädgårdar kan följaktligen bidra till det ”goda livet” därför att de är bärare av en form av arbete som befordrar dygder – förutsatt att detta arbete utförs med de rätta kunskaperna.

Författarinnan Iris Murdoch (själv en passionerad trädgårdsodlare), har skrivit att alla dygder kanske har en gemensam kärna. De tillhör ett slag ”osjälviskhetens ekonomi”; en manifesterad ödmjukhet och ett förnekande av det mänskliga handlandets autonomi. Trädgårdsodlingen har med en äldre form av lycka att göra som bäst fångas i det klassiska grekiska uttrycket eudaimonia – serenitet, frid och en tillfredsställelse att leva ”i sanning”.

Cooper fastnar för Heideggers begrepp Gelassenheit och lyfter fram dess bibetydelser av att ”släppa loss” och ”låta vara”. Att hjälpa naturen att frigöras är samtidigt att ge sig själv möjligheten att uppfatta naturen som den gåva den är. Den blir närvarande genom vårt engagemang. Trädgården är en uppenbarelse av ett intimt samarbete mellan människans kreativa förmåga i världen och det mysterium som överhuvudtaget har gjort världen möjlig.

 

~