Håkan Forsell

 

 

Den centrala provinsen.

 

Juri Andruchovic, Andrzej Stasiuk och Mellaneuropas återkomst

”Man skulle på ett enkelt sätt kunna dela in världen i de länder till vilka man vill komma, och de länder som man vill komma bort ifrån”, skriver den ukrainske författare Juri Andruchovic i essäsamlingen Das letzte Territorium som nyligen introducerade Andruchovic för en bredare tysk läsekrets. ”Jag har valt att bo kvar i ett land som många vill komma bort ifrån. Det är frågan om en regelrätt massflykt, men det finns ingen officiell statistik då utflyttningen till 90 % är illegal. 300.000 ukrainare lever i Portugal, lika många i Grekland. I Italien bor över en halv miljon. I The Economist råkade jag för några dagar sedan läsa en artikel som beskrev mitt land som “beklagansvärt”. På bussen från Lviv till München befann sig över sjuttio personer senast jag åkte till Tyskland, det var helt fullt i gångarna och man fick dela säten. På tillbakavägen från München till Lviv var vi tre passagerare. Jag insåg att jag inte är representativ, varken som människa eller författare, eftersom jag vänder tillbaka.”

Andruchovic har tack vare sin medvetna utanförposition fått ett stort genomslag i diskussionerna kring Europas politiska utvidgning och frågan om en geografisk identitet i de centraleuropeiska gränsregionerna. Das letzte Territorium har blivit en omedelbar försäljningssuccé och mediabevakningen var massiv när Andruchovic deltog på bokmässan i Leipzig i mars i år. Typiska andruchovitcska jabbar som ”Ukrainarnas bysantinska mentalitet betraktar jag alltmer som vårt främsta skydd mot Europa” eller ”I början av 1900-talet hade jag kunnat åka och träffat Rilke utan visum” förfelar inte att underblåsa den fundamentala gränsosäkerhet som råder i det ”nya Europa” idag. Uppmärksamheten kring Andruchovitc essäer har medfört att Suhrkamp även har låtit översätta den några år äldre stridsskriften ”Mitt Europa” (Moja Europa) som Andruchovitc skrivit tillsammans med den polske författarkollegan och vännen Andrzej Stasiuk.
Mitt Europa? Ja, Ukraina hör förvisso inte dit och anslutningsanbuden har inte direkt duggat tätt. Ändå är Ukraina Europas näst största land och ligger i kontinentens egentliga mitt, trots att landet befinner sig vid randen av den kapitalistiska världen och minst femtio näringslivsår därifrån. Andruchovitc skriver drastiskt och samtidigt världsvant om Ukrainas, Polens och Karpatregionens många sorger och katastrofer; det forna Galiziens undergång, arvet efter Tjernobyl och en framtid godtyckligt utstakad av omnipotenta gasmagnater. ”Man känner sig chockerad över sin egen provinsialism när man läser hans texter”, som en moderator under Leipzigmässan träffande uttryckte det. Av Andruchovitc kan man dessutom lära sig någonting man egentligen redan borde veta. Att litteratur hör ihop med geografi, med damm, ljus och smuts från en bestämd ort. Städer som Dukla, regioner som Galizien, länder som Slovenien och Slovakien, berg som Karst eller Karpaterna, med floder och gamla järnvägslinjer. Litteratur har en plats, och desto mer inträngande och oavvislig ju längre bort från västvärldens mobilitetsströmmar man befinner sig.
Första gången jag kom över en text av Andruchovic var i det lilla bandet ”Galizien” i serien litterära reseberättelser Europa erlesen. Bidraget var en enda lång giftdrypande litania över sovjetsamhällets förödande inflytande över den sensibla, mångkonfessionella, komplexa och europeiska stad i östra Galizien som en gång hette Stanislau – idag Ivano-Frankivsk och tillika Andruchovic hemstad. I Ukraina är han både beundrad och avskydd för sina texters blandning av uppvigling, nationalmoralism och kulturmelankoli. För människor som tidigare lidit av att inte kunna skilja mellan Ryssland och Ukraina är Das letzte Territorium ett bra botemedel. Andruchovitc säger själv att det mest positiva med bokframgången är att den har skapat en sensiblare uppfattning av regionala, kulturella och språkliga skillnader i östra Europa hos en västeuropeisk publik.

Andruchovic och Andrzej Stasiuk har kommit att bli de främsta representanterna för ett slags mellaneuropeisk ”hembygdslitteratur” som återigen lyfter fram betydelsen av intellektuell bofasthet och provinsen som ett litterärt arv. Ur stilhänseende är de båda författarna dock sina radikala motsatser. Andruchovic, som har ett förflutet som performance-artist i undergroundgruppen Bu-Ba-Bu från mitten av 1980-talet, är en slugger och gatustrykare. Stasiuk däremot är en metafysisk hantverkare som söker ordning genom poesin.
Den regionalism som Stasiuk och Andruchovic kan sägas förespråka skiljer sig från det återgripande på traditionella tanke- och samlevnadsformer som präglade östeuropeiska författare som Jósef Wittlin, Czeslaw Milosz eller Tadeusz Konwickis under 1970- och 1980-talen. Hos dessa författare frambesvärjdes en förfluten värld av differenser och mångfald som gick under till följd av världskrigets katastrofer. Hos Stasiuk och Andruchovic handlar det inte längre om en ”förlorad” hembygd. Ingen fördrivs därifrån, inga samhällen eller samhällsgrupper utlånas. Därför är också visionerna om obegränsad mänsklig tolerans och mångkulturell samexistens frånvarande i deras texter. Stasiuk nämner aldrig vad man skulle kunna kalla för ”stora kategorier” i sina verk. Historiska förlopp som andra världskriget eller krigstillståndet i Polen under 80-talet har ingen plats i hans författarskap. Det har inte heller ord som ”folk”, ”nation” eller ”nationell identitet”. Med en blandning av ett direkt, närmast brutalt språk och subtila, poetiska formuleringar och metaforer frammanar Stasiuk en komplex och påfallande identitetslös verklighet. Huvudpersonerna är fjättrade vid sin geografi, de är innestängda samtidigt som de är outsiders och existentiellt marginaliserade. Fastlåsningen vid platsen skapar en inre oro som vibrerar under den oftast händelselösa intrigen i hans verk.
Till följd av globaliseringens segertåg har bofasthet och tillhörighet till orten blivit en fråga om val, och inte om härkomst. ”Vad betyder idag att ’komma härifrån’?” frågar Stasiuk i samlingen Galizische Geschichten och ger själv svaret: ”Det betyder allt mindre.” Hemorten är redan från början en schimär. Det är en längtan efter den plats där ”allting var som i barndomen, men där ännu ingen har varit”, för att citera Ernst Bloch. Ändå är det denna platslängtan som ger Stasiuks prosa dess särskilda karaktär. Berättarens roll upplöses gradvis i världen som beskrivs. Det handlar inte så mycket om att gestalta en konkret ort som att rama in ett mystiskt väsen i geografin. ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och evighet. Handlingar intresserar mig inte särskilt mycket. … Medvetandet är skickligt på att sy till, tråckla ihop, ordna i sekvenser, men jag är inte den klokaste och jag tror inte på medvetandet precis som en lantis inte tror på folk från staden, för de ordnar alltid allting i smidiga, eleganta och förföriska arrangemang av teser och bevis.” Samtidigt löser Stasiuk själv upp denna positionering genom att låta globala processer, den tilltagande internationaliseringen och moderniseringen av samhället bli gripbara och integrerade i Mellaneuropas mystiska, perifera värld.
Andruchovic har i ett samtal med en tysk journalist i mer konkreta ordalag beskrivit hur han vann tillbaka sin plats i världen och sig själv:
”Ivano-Frankivsk. Det är staden för dem utan framgång i livet, för de med orealistiska kall och begåvningar, en stad som är så rakt igenom provinsiell och därför så typiskt mellaneuropeisk. Jag gick länge och hatade tillvaron här och funderade ut tusen sätt att komma härifrån. Det var mitt enda hopp och min räddning mot att bli dödligt deprimerad. Men sedan för ett antal år sedan var det som om min själ gick igenom perverterad förvandlingsakt. Jag började samla på “Stanislaufenomen” och upptäckte att jag skärpte min blick för tillvarons sanna innebörd. Min värld av industrianläggningar, höghusdjungler, cancerogen sovjetisk stadsplanering, mörker, kriminalitet, alkoholister, pundare, alternativa och entertainers och den lika ständigt närvarande som själsdödande ryska popmusiken – allt detta blev min teater, min teater för livet bortom gränsen. Naturligtvis har jag påverkats av andra, framför allt ungdomarna, som mot slutet av 90-talet beredde vägen för ett levande, vansinnigt, ja, egentligen omöjligt konst- och kulturliv i staden.”
Den tyske journalisten blev uppenbarligen också inspirerad att se sig omkring och sammanfattade begeistrad Andruchovic tillvaro: Tre rum, två halvvuxna barn, en katt, plastblommor. Ett litet paradis – det skulle kunna vara i Köln!
Andrzej Stasiuk bor ett tiotal mil från Ivano-Frankivsk i en galizisk håla i Beskiderna, som numera råkar befinna sig på Europas västsida. Här befinner sig också förlaget Czarne som Stasiuk startade tillsammans med sin hustru Monika Sznajderman 1996. De började ge ut böcker som andra förlag inte vågade ge ut, framför allt av unga författare verksamma i Mellaneuropa. Snart huserade de några av de främsta namnen ur den nya prosan i Serbien, Ungern, Tjeckien och Ukraina. ”Vi är inte inriktade mot väst som de andra förlagen. De förlägger västeuropeiska författare, vi mellaneuropeiska. Världen kan inte existera utan uppdelning”, har Stasjuk förklarat i en tidningsintervju. Andruchovyc och Stasjuk ger själva ut sina böcker samtidigt på polska och på ukrainska.
I ”Mitt Europa” beskriver Stasiuk hur han i den kolsvarta karpatiska natten kan sitta framför sin gamla tvättmaskin som ett barn framför skolatlasen. Hans stirrar in i tvättrummans mörker och föreställer sig östra Europas stora nattliga landyta breda ut sig, hur ljusen ännu sent brinner i Lviv och i Bukarest tills de upplöses av det grå morgonljuset. Han väntar på tvätten och läser. Danilo Kis, Bohumil Hrabal, Dubravka Ugresic och naturligtvis Joseph Roth, hela den östeuropeiska litteraturens stora atlas – söndersliten, i trasor liksom samhället och geografin varifrån den härstammar. Han har ställt in tvättmaskinens huvudprogram, 60 grader med förtvätt och centrifugering. ”Två timmar att tänka på Europa.”

Stasiuk och Andruchovics intresse för platsens själ och den mellaneuropeiska regionens särskilda karaktär är uttryckligen en reaktion på ideologiseringen av den Europeiska Unionen. ”Det mest oangenäma som har hänt under de senaste tolv åren har varit förlusten av nära förbindelser i Mellaneuropa. Strävan att få tillhöra EU har förstört förhållandena mellan våra länder. Det kanske låter idealistiskt, men jag tror att vad som ännu finns kvar av gemenskap mellan oss är värt att rädda”, berättar Andruchovic i en tidningsintervju i polska Gazeta Wyborcza.
Att dessa författare ur en nyare författargeneration (båda är födda 1960) så ofta åberopar begreppet ”Mellaneuropa” har medfört att de har tvingats till en kritisk diskussion med tidigare förespråkare av denna symbolladdade beteckning, György Konrád, Václav Havel och Milan Kundera. I Kunderas numera klassiska artikel från 1984 – ”Un occident kidnappe” – var Mellaneuropa ett kodord för en strävan att skapa ett rum för kulturell frihet, ett slags tredje väg mellan totalitär kommunism och västs fria marknadskrafter. Sovjetunionen hade kidnappat en region som politiskt, socialt och kulturellt egentligen tillhörde väst. Kunderas artikel präglades av en viss intellektuell och moralisk överlägsenhet: Mellaneuropa skulle kunna befrukta det ”kulturellt hemlösa” Västeuropa, där kultur, konst och litteratur har utrotats till förmån för ett strikt ekonomiskt marknadstänkande. ”Den verkliga tragedin för Mellaneuropa är inte Ryssland, utan Europa”, löd Kunderas dom.
I Kunderas artikel återspeglas hur tydligt västorienterade dessa idéer var under 1980-talet. Tanken om ett kulturellt Centraleuropa kapsejsade fullständigt efter kommunistblockets fall. Olika kulturella identiteter utvecklades istället i konkurrens med varandra som inte sällan tog sig uttryck i aggressiv nationalism. För 1980-talets kulturbegrepp fanns det ingen plats mer.
Distansen mellan kultur och samhällelig realitet, som Kundera lamenterade och som enligt honom skulle säkra det kulturella områdets självständighet och förläna kulturen en obesudlad samhällskritisk relevans, denna distans försvann för alltid i början av 1990-talet. Men inte för att kulturen slets sönder mellan totalitär politisk makt å ena sidan och skoningslösa kapitalistiska marknadskrafter å den andra sidan – utan därför att begreppet ”kultur” hade blivit så vittomfattande att den sugit upp hela den sociala sfären och all eventuell distans i en ny identitetspolitik. Allt har blivit kultur, inte minst politiken.
Dagens intellektuella som ännu använder begreppet Mellaneuropa är inga förespråkare av ett egalitärt kulturbegrepp. De frågar istället efter en konkret anknytning till Europa. Vari består den eventuella egenarten i det mellaneuropeiska landskapet? Utgångspunkten för en sådan identitetsdiskussion har blivit det gemensamma arvet från kommunistiska diktaturer. Genom det demonstrativa avståndstagandet till den ”stora historien” och idékomplex med totalitära anspråk har Andruchovic och Stasiuk blivit stämplade som postmodernister. Andruchovic har reagerat med fasa inför en sådan etikettering och istället lanserat begreppet ”efter-modern” (på ukrainska snarare ”för-sent-modern”): ”Vad som i väst skapades genom moderniseringen blev här tillintetgjort genom krig, utrensningar, diktaturer, etnisk rensning och arbetsläger. Vi har aldrig upplevt moderniteten, utan befinner oss omedelbart i en “efter-modern” verklighet, med oändliga möjligheter och en oändlig tomhet. Vi besitter citat från bortglömda språk, vi kan inte vårt eget språk ordentligt, vi har uppbrända manuskript, fragment av dikter och dialekter, men helheten är förlorad. Däri skiljer vi oss inte så mycket från resten av Europa, bara det att vi inte finner något nöje i att visa upp vår brutenhet. Vi har ett överskott på mytologi. I denna del av världen kompenseras bristen på historia med mytologi…”.
I denna tomma och förödda värld på fel sida om gränsen har Andruchovitc låtit Mellaneuropa återuppstå – som en parallell verklighet, en geografisk fantasi – ”geopoetik” – trots att han är medveten om att begreppet ”knappast längre låter sig utspys på litterära banketter; det är en underlig deg av idéer, känslor, uppenbarelser hos besvikna dissidenter.”
Liksom hos Kundera har Mellaneuropa både för Andruchovitc och för Stasiuk blivit en platform att bedriva skoningslös Europakritik. I samlingsvolymen ”Euroregion Karpaten” har Stasiuk uttryckt en fruktan inför den nya europapolitiken: ”I grunden vet vi inte hur denna ’europeiska frihet’ egentligen bör se ut. Vi vet överhuvudtaget inte om det är en verklig frihet, och jag skulle inte vilja att den europeiska integrations-liberalismen blir nästa härskande ideologi. Jag är rädd för att det ändå blir så; jag skulle bli otröstlig om Europa försvann i en enhetssmet där öst inte längre går att skilja från väst.” Andruchovitc skriver i Das letzte Territorium: ”Jag kan inte acceptera att vi ska vara en förkammare till det ’nya Europa’, ett slags reservlager där man hämtar erforderliga horor och daglönare som ska trycka i finrummets mörka vrår och där utföra sina tjänster… Tänk, att vi ens har suttit och grämt oss över att Europa inte kommer och hämtar oss hem. Vi vill inte ha ert Europa. All vitalitet, all poesi har försvunnit.” Och essän fortsätter: ”Jag besökte en inköpspark utanför Stuttgart och där kunde jag inte se någon fundamental skillnad på tillgodoseendet av sovjetmänniskans konsumtionsbehov och det marknadskapitalistiska: Woolworth-, Aldi- eller H&M-människan erbjuds ett inte alltför stort urval, inga varor av första klass, inga höga priser, en högst egalitär form av utbud och långa köer. Överhuvudtaget har mina senast besök i Tyskland och Frankrike varit katastrofala. Varför denna desperation, denna godtycklighet? Och jag som en gång såg upp till dessa länder som civiliserade och rättvisa. Varför har väst förlorat sin glans, utan att för den skull förmedla någonting av östs värme? När vi nu ändå är fast vid kategoriseringarna, så är det en väldigt ’östeuropeisk’ sorg och bestörtning som jag känner. Mina drömmar är viktiga för mig, liksom poesin. Jag har sett mina illusioner om väst bli tio år äldre och tio år mindre.”
Under bokmässan i Leipzig erkände samtidigt Andruchovitc att han var en varm förespråkare för att Ukraina ska söka medlemskap i EU. För att förändra inifrån. ”Det sker våldsamma, fantastiska saker i det här landet – som ni inte har en aning om – men som kommer att påverka Europa, vare sig ni vill det eller inte.” Han öste också lovord över värdlandets kulturpolitiska satsningar: ”Jag beundrar Tyskland för att landet seriöst understödjer litteratur och kultur. Här finns så många stipendier, stiftelser och vänföreningar som söker upp nya litterära förmågor och bjuder in representanter från hela världen. Inget annat land i Europa kan mäta sig med denna generositet. Och litteratur berör människor, det känner man. Här är litteraturen en samhällelig kraft att räkna med, såväl författare som läsare kan verkligen förändra någonting.”

Andruchovitc och Stasiuk utforskar med helt egensinniga poetisk-historiska verktyg det ur mode komna Mellaneuropa, de söker efter en ortsidentitet som sträcker sig längre än nationalistisk avgränsningspolitik eller multikulturella besvärjelser – och lyckas förmedla att inne i Europas mörka hjärta hålls en obändig vision vid liv. Andruchovitc har i sitt senaste projekt satt ett litterärt tåg i rullning genom Internet-landskapet. ”Potyah 76” – Tåg 76 – som en gång före andra världskriget for genom halva Östeuropa har återuppstått som mellaneuropeisk journal, till en början på polska och ukrainska men nu även på engelska (www.potyah76.org.ua). I första klass reser de mest framstående samtida författarna, i andra klass publicister och politiska journalister, i postvagnen åker läsarbreven och insändarna – och i sovvagnen klassiskerna. Redaktionen för tidskriften befinner sig i familjen Andruchovitcs sovrum i ett hyreshus från 70-talet vid foten av Karpaterna. I Beskiderna, på andra sidan gränsen, har det europeiska tvättprogrammet stannat. Nu gäller det bara att våga få upp den förbannade luckan!

Litteratur:
Juri Andruchowytsch; Das letzte Territorium. Essays (Suhrkamp 2003).
Juri Andruchowytsch & Andrzej Stasiuk; Mein Europa (Suhrkamp 2004).
Andrzej Stasiuk; Världen bortom Dukla (Norstedts 2003).
Andrzej Stasiuk; Galizische Geschichten (Suhrkamp 2003).
Zygmunt Haupt; Ein Ring aus Papier (Suhrkamp 2003).
Steffen Hänschen; „Mitteleuropa redivivus? Stasiuk, Anduchovyc und der Geist der Zeit“, Osteuropa – Zeitschrift für Gegenwartsfragen des Ostens, 54, Heft 1 2004.