Håkan Forsell

 

 

"Våra liv utspelar sig i många

parallella rum."

Intervju med stadssociologen Martina Löw, TU-Darmstadt.

Rummet, skrev den franske författaren George Perec, verkar alltid tamare och harmlösare än tiden. Tiden är en demon under ständig kontroll. Överallt möter man människor med armbandsur men aldrig någon med kompass. Man måste alltid veta det exakta klockslaget, men aldrig var man egentligen befinner sig. Man tror man vet: jag är hemma, på kontoret, på tåget, på gatan.

Så var det en gång. Rummet var modernitetens stillatigande bakgrund, dess tjänande statist. Det kunde övervinnas, erövras och ockuperas enligt den nya tidens dynamik som ständigt bröt upp mot nya rum. Men det stämmer inte längre. Rummet har slutat att fungera som ett skydd mot utvecklingens framfart och har istället blivit flexibelt, utbytbart och påverkbart.

Påfallande många händelser och tendenser som samhället har erfarit det senaste decenniet har riktat uppmärksamheten mot att det traditionella rumsbegreppet skulle behöva revideras. Det nationella politiska rummet har blivit ifrågasatt. Näringsliv och organisationer skiftar ständigt nivåer – från lokal, regional, överstatlig till global – beroende på aktörer och marknad. Individen kan flytta till andra sidan jordklotet men fortfarande se sitt lands tv-program, behålla sin e-postadress, ha i stort sett samma kontaktnät och äta samma mat.

Föreställningen att leva på en sluten plast är fiktiv var man än befinner sig. Det var inte länge sedan man kunde vara fattig utan att uppröras över det därför att alla andra runtomkring också var fattiga. Denna inställning blir allt ovanligare till följd av informationsspridning och kulturexport. Idag speglar de fattiga sin egen situation i varje såpopera och i varje reklaminslag. Globaliseringen har inneburit en transparens i livssituationer, vilket också har gjort dem jämförbara. Det cirkulerar en mängd alternativa och tänkbara livsformer, och det har förstärkt uppfattningen att vi lever i en ojämlik och orättvis värld.

Jag är på väg till Martina Löw, professor i sociologi vid det tekniska universitetet i Darmstadt.
I taxin på väg från flygplatsen i Frankfurt försöker jag urskilja något av det vintermörka gaturummet. Chauffören frågar om han får sätta på ett övervakningssystem som utprövas bland stans taxibilar för att öka arbetstryggheten. En liten kameralins söker upp mig i baksätet. Vi är en punkt på GPS-systemets navigationsdisplay när vi åker förbi galoppbanan i Niederrad. Mobilen ringer och jag pratar med mina barn.

Utför vi inte dagligen en mängd handlingar eller utsätts för anordningar som klyver det sociala rummet i flera parallella arrangemang? Fysiskt närvarande på en plats innebär samtidig att vara representerad, observerad eller kanske även aktiv någon annanstans. Det visar sig vara en central fråga i mitt samtal med Löw: Om rummet inte längre är liktydigt med platsen, betyder det att vår invanda uppfattning om närhet och relationer håller på att evaporera?

Martina Löw är idag en av de forskare inom en ny generation tyska sociologer som banat vägen för ett närmast explosionsartat intresse för rumsteorier och spatiala förklaringsmodeller inom kultur- och samhällsvetenskaperna. Hennes bok Raumsoziologie från 2001 blev känd genom sin breda behandling av rumsbegreppets användning inom flera ämnesområden: urbanistik, pedagogik, genus- och även systemvetenskap. Därefter har en serie mindre publikationer följt om bland annat internetspel och kroppsföreställningar. Gemensamt för alla studier är en uppgörelse med den så kallade euklidiska föreställningen om rumslighet; ett rum som alltid redan är förhanden, oberoende av handling och interaktion; en behållare som omsluter alla föremål och allt levande. Som kontrast har Löw ställt det relationella rummet, ett rumskoncept som är kopplat till sociala processer och mänsklig aktivitet. De frågor som Löw och andra rumssociologer har formulerat handlar inte om vad rummet egentligen är – en förvisso klassisk fundering inom både fysik och filosofi – utan om vilka möjligheter det finns att tänka rummet både som en medskapande faktor och som en förutsättning för mänskliga gemenskaper och livsmiljöer.

Löw tillträdde professuren i sociologi i Darmstadt 2002. Inom den tyska akademiska världen väckte det en viss uppmärksamhet att en 37-årig kvinna plötsligt satt på lärostolen. I Darmstadt fanns sedan länge en samverkan mellan stadssociologer, arkitekter och ingenjörer, något som forskargruppen kring Löw både fördjupade och utvecklade. Det tekniska universitetet i Darmstadt har på kort tid blivit en internationellt uppmärksammad plats för konferenser och möten mellan humanister, sociologer, tekniker och naturvetare.

Löw tar emot mig i sin vindsvåning i Frankfurts Nordend. En tröstlös blötsnö faller mot de stora fönsterrutorna. Vi är båda förkylda och en gigantisk tekanna skickas under ett par timmar mellan oss över köksbordet.
Jag undrar inledningsvis om denna fokusering på rumsliga förhållanden verkligen innebär en nystart för sociologin, ett paradigmskifte?

- Nej, så är det naturligtvis inte, svarar Martina Löw. Det handlar snarare om ett återinförande av begreppet. De klassiska sociologerna kring sekelskiftet 1900, Durkheim eller Simmel, sökte också finna ett sätt att diskutera och analysera rumsliga förändringar och kategorier utifrån antagandet att rum producerades genom sociala förbindelser och meningsgivande handlingar. Det var också en vetenskaplig markering för att distansera sig från den tidens geografiska och maktpolitiska rumsbegrepp.

- Ett viktigt antagande för mig är exempelvis det som Simmel skriver om att rummet – taget för sig – är en verkningslös form som inte skapar några särskilda sociala fenomen. Det är först när människor delar in och sätter samman sina livsvärldar som rummet får samhällelig betydelse. Sociologiskt intressant blir följaktligen innehållet, och det handlingar som ger rummet dess olika grundkvaliteter – till exempel utestängning, gränsdragning, isärläggande, fixering, närhet eller rörelsemöjligheter.

Men under större delen av 1900-talet har sociologin ändå inte sysselsatt sig med rummet. Vad beror det på?
- Det finns flera orsaker till detta. En uppenbar anledning är den innebörd som begreppet fick under nationalsocialismen. Uttryck som ”Volk ohne Raum” eller ”Geopolitik” var så belastade att rumsanalyser ställdes i socialvetenskaplig karantän i decennier. Och det gällde inte bara i Tyskland, utan i alla västeuropeiska länder.
Under efterkrigstiden, och framför allt under 1960- och 70-talet skedde också en strikt uppgiftsfördelning inom universiteten: geograferna sysslade med rum, sociologer med det sociala. Att inte fråga om rummets karaktär, tillkomst och påverkan för sociala samband blev med andra ord en garanti för att man hade med riktig socialforskning att göra!

Den perspektivförändring som har skett inom bland annat sociologin kommer som en reaktion på de senaste decenniernas samhällsutveckling och kommunikativa revolution. Internet, mobiltelefoni, satellitsystem och en global media och ekonomi har blivit meningsbärande kulturfenomen i människors vardag över hela världen. Det går inte längre att ha ett oreflekterat förhållande till frågor om förbundenhet, platstillhörighet eller hemlöshet. Knappt hade globaliseringens tillskyndare hunnit proklamera att vi levde i en platslös värld så fanns plötsligt rummen överallt. De var överlappande, frikopplade, inkilade eller overkliga, men med en betvingande kraft krävde de ständiga ombildningar, mentala förskjutningar och simultanförmåga. Tidsresorna slutade att attrahera fantasin. Det var istället de parallella liven man tycktes kunna leva i nya, tidigare okända, spatiala konstellationer, som tog över.
Löw avbryter med sin eftertänksamma altstämma:
- Visst är det en reaktion. Rummet har blivit ett raster för att analysera och förklara samtida kulturella och politiska skalförändringar. Vi har en fullständigt annan vardagserfarenhet, en annan förbindelse till våra livsrum än vad vi hade för tjugo-trettio år sedan. Samtidigt finns ju fortfarande modernitetens historieskrivning närvarande i berättelserna om globaliseringen. Det är de privilegierade orterna som lyfts fram. Och lossandet av individens band gentemot den sociala gemenskapen uppfattas fortfarande som liktydigt med emancipation från rummet. Det är med andra ord en fortsättning på den stora berättelsen om uppbrott, frihet och individualitet. Men det ger en förvriden bild av globaliseringsprocessen, då den faktiskt inte följer en uteslutande västlig historik om samhällelig och ekonomisk förändring. De kulturella och ekonomiska förändringarna har olika lokala relevanskriterier. De vilar på olika verklighetsuppfattningar. Man skulle behöva en helt ny begreppsapparat – ja, en ny historieskrivning för att fånga detta skeende.

Martina Löw började sin vetenskapliga bana som pedagog. Hon berättar att hon tidigt hade svårt för pedagogikens snäva uppdelning i normativ och empirisk forskning. ”Jag ville ställa frågor, finna nya perspektiv – jag visste bara inte var jag kunde göra det någonstans.”
Det var med ett arbete om ensamstående mödrar i tyska storstäder och deras sätt att använda sig av stadsrummet för att knyta kontakter och bygga upp nätverk som hon kom i beröring med både sociologin och stadsforskningen.
Vi dröjer oss dock kvar något vid temat pedagogik och barns och ungdomars förståelse av rum. Löw menar att det finns en traditionell syn på hur barn skaffar sig rumsliga erfarenheter som har varit synnerligen livskraftig under 1900-talet. Den går bland annat tillbaka till psykologen Marta Muchows studier av gatubarn i Hamburg under mellankrigstiden, men utgångspunkten har även tagits av barn- och ungdomsforskare under 1980-talet. Enligt detta perspektiv utvidgar barnet sin erfarenhets- och handlingsradie i koncentriska cirklar kring hemmet. Det sker en kontinuerlig expansion av kunskap om den omkringliggande miljön med ett självklart centrum som bas.
- Denna uppfattning, att det vardagliga livet öppnar ett successivt allt större, enhetligt rum, är inte riktig för de flesta barn i dag, säger Löw. Redan under efterkrigstiden hade åtskillnaden mellan olika rumsliga miljöer genomförts konsekvent. Trafikutvecklingen, för att bara nämna en betydande orsak, tvingade fram en organisering av rummen bredvid varandra. Bilarna skiljdes från gångtrafiken. Barnen togs bort från gatan och man anlade lekplatser och sandlådor.
- Idag har vi att göra med andra socialiseringsmönster. Många barn växer upp med en kunskap om en mängd isolerade rum som inte hänger ihop. De kanske bor oväxlingsvis hos sina föräldrar, skjutsas mellan skola och sportaktiviteter, samtidigt som de lägger sin största kommunikativa energi på nätet, i spelgrupper eller i chatrum.

Men går det verkligen att socialiseras in i en global värld? Är inte just en begränsning av rummet ett nödvändigt steg för att uppfatta sin egen sociala existens i världen?
- Visst, ett barn behöver naturligtvis en trygg omgivning. Men jag tror inte att förlusten av en stabil, det vill säga sammanhållen och enhetlig, rumsföreställning automatiskt måste vara någonting negativt eller leda till att barn och ungdomar utvecklar asociala sidor, som vissa forskare har hävdat. Det växer upp en hel generation med närmast ofattbara migrationerfarenheter – både reella och virtuella sådana. Tillspetsat skulle man kunna säga att för stabila sociala förhållanden är det inte längre nödvändigt med närvaro, utan största möjliga nåbarhet och tillgänglighet. Samtidigt har barn ett förhållande till rummet som är mer präglat av relationer och stämningar. Faran är snarare att vi inte har uttryck och begrepp som kan begripliggöra vad som skett.
- Jag ansluter mig till Bourdieu, säger Löw efter en kort tankepaus, i att jag också anser att begreppet ”socialt rum” är en metafor för samhället. Och det sociala rummet är relationellt ordnat av människor och grupper av människor som befinner sig i en permanent fördelningskamp, och därför också i permanent rörelse.

I studien ”Ego-Shooters Container” från 2002 har Löw analyserat rumskonstruktionen i olika internetspel. Samma år skedde den tragiska händelsen i Erfurt där en elev sköt ihjäl flera lärare och elever. Att mördaren uppenbarligen var besatt av våldsamma Internetspel föranledde den tyska regeringen att föreslå ett förbund mot ”våldsförhärligande kulturgods” som det stod i lagförslaget. Men vilket förbindelse finns här egentligen mellan spelen och verkligheten? Finns det en koppling mellan simulering i det virtuella rummet och handling i det verkliga?
- Ett virtuellt rum kan egentligen avbilda vad som helst. Det är alternativen som är intressanta. Du kan bygga ett fängelse utan ljus och skapa enorma rumsliga begränsningar åt dig själv, eller du kan hoppa från klippblock och springa genom väggar. Men spelen förhåller sig ändå alltid till det som vi anser vara möjligt i den verkliga världen.
- Vad som snarare är förvånande är att internetspelen inte är mer innovativa i att skapa nya rumsföreställningar. Rummen har en rudimentärt strukturerande funktion. Det finns inga offentliga platser, utan där ett rum slutar tar ett annat vid. Det går inte heller att ta med sig erfarenheter från ett scenario till ett annat. Varje aspekt av rumsförändring som skulle vara beroende av handling, iakttagelse eller kognition lämnas obeaktad. Men ett relationellt moment förs ändå in i och med att spelrummen är laddade med stämningar och atmosfärer.
- Inom exempelvis technokulturen kan man se att de erfarenheter som gjorts med virtuella rum används för att förstärka verkliga rum. Att förskjuta och rubba invanda gestaltningar handlar om att pröva både virtualitetens och realitetens gränser där rum fungerar som ett medium.

Är behovet bland vissa ungdomsgrupper att skapa „heterotopier“, det vill säga autonoma rum med bestämda regler och kontrollmekanismer, en reaktion mot att så mycket av livsvärlden uppfattas som „invaderad“ – av media, kommunikation och varor?
- Det handlar också om en försäkran och en intensifiering av den egna erfarenheten – Många ungdomar har idag har en pluralistisk, eller kaotisk, uppfattning av det sociala rummet. Men det är ju också en protest mot en norm, eller en vuxenvärld, om man så vill, som kräver tydlig åtskillnad mellan virtualitet och realitet.

Det område där omvärderingen av rumsbegreppet fått störst vetenskapligt genomslag är inom stadssociologin. Under större delen av 1900-talet, och i tilltagande grad under efterkrigstiden, hörde stadssociologin tillsammans med stadsplaneringen och delar av den empiriska socialforskningen till de ämnesområden som var intimt förbundna med framväxten av den industrikapitalistiska staden i Västeuropa. För de flesta studier utgjorde rummet endast en avgränsning av forskningsobjektet: ett kvarter, en stadsdel eller en region. Å andra sidan användes ”staden” som metonymi för kapitalism, administration och byråkrati eller centralmakt.
- Då frågan om hur rum var kopplade till sociala processer utgjorde en blind fläck för stadssociologin ända fram till 1990-talet, säger Löw, var det som om det krävdes att samhället tappade tron på sin egen gestaltningsförmåga – till exempel hur man bygger och planerar städer – för att få upp ögonen för det både det unika och det ibland skrämmande heterogena i vad som växte fram.

Just heterogenitet är nyckelordet i den nyligen utgivna antologin Die Wirklichkeit der Städte (2005). Löw har tillsammans med kollegan Helmuth Berking samlat bidrag som lyfter fram det relationella rumskonceptet som ett bärande perspektiv för stadssociologiska studier. Artiklarna behandlar städer som befinner sig i en genomgångsfas där nya tolkningar och användningsmönster av stadsrummet stöts mot varandra. Det kan vara städer med plötsliga hålrum och friytor i den fysiska bebyggelsen som det krympande Leipzig, eller städer som blir föremål för maktförskjutningar och etnisk förflyttning som Haifa under 1940-talet eller analyser av konflikter om materiella tillgångar som exempelvis kampen om de illegala elnäten i Soweto under 2000-talet.
- Det är egentligen en gigantisk uppgift som ligger framför stadssociologin om den förmår att ta tillvara på samtidens frågor. Det handlar om att både förstå på vilka grundvalar det samtida urbana samhället skall vila när det gäller etnicitet, klass, livsstilsfrågor och demografiska faktorer – och hur alla dessa faktorer ska vägas mot varandra för att möjliggöra planering och utformning av stadssamhället.

Jag påminner om arkitekturhistorikern Dieter Hoffmann-Axthelm som i studie från början av 1990-talet hårt kritiserade efterkrigstidens stadsplanering och förespråkade att en återgång till en tätare stadsmiljö också skulle medföra en mer hållbar utveckling. Priset för att åstadkomma social jämlikhet och rättvisa hade, enligt Hoffmann-Axthelm betalats i form av utspridning, dynamikförlust och misshushållning med rumsliga resurser – och att detta pris kan anses ha varit för högt.
Löw rynkar näsan och invänder att jag nog har läst Hoffmann-Axthelm alltför cyniskt.
- Visserligen bidrog den industriella utvecklingen till att hela samhället i viss mån blev urbaniserat. Men samtidigt anser jag att det är viktigt att samhället kan erbjuda många olika livsmiljöer. Jag tror inte att landskapet, byn, småstaden, radhusområdet eller villaförorten kommer att försvinna – människor kommer även fortsättningsvis att befinna sig i olika faser och livssituationer där man finner det meningsfullt att socialt och ekonomiskt investera i olika miljöer.

Samtalet börjar närma sig sitt slut. Men innan jag går undrar jag om inte Löw har en alltför positiv syn på möjligheterna att påverka rummet genom handling. Många människor känner sig snarare utlämnade åt sitt livsrums begränsningar och ur stånd att kunna påverka sin miljö. Finns det möjligen en frigörande ansats i det relationella rumsbegreppet?
Löw funderar länge.
- Det emancipatoriska skulle i sådana fall ligga i att systematiskt tänka rum i plural. Hela vår samtida utveckling har beskrivits i termer av homogenitet och expansion. Men skulle man inte komma ett gott stycke närmare människors livssituation om man istället frågade: Hur många rum är närvarande på en plats?

Jag lämnar Löw och Frankfurt med kanske inte ett svar men med ett annat perspektiv på den fråga jag inledningsvis ställde mig under färden hit. Vår inställning till närhet och samvaro har onekligen genomgått snabba omställningar till följd av teknisk och ekonomisk utveckling. Men de har därför inte förlorat sina livsviktiga värden. Det oroande är inte att det sociala rummet har flera parallella dimensioner. Människor rör sig dagligen mellan flera rum utan att förlora tron på det meningsfulla i att odla sina relationer och känna tillhörighet. Utmaningen består snarare i att finna ett språk som kan omfatta de nya erfarenheter som dessa rumsliga förbindelser skapar.

~

Samtalet mellan Håkan Forsell och Martina Löw har i annan form publicerats i Axess Nr. 2 (2006).