”Vinnarna”, sade Heiner Müller i början av 1990-talet,
”är alltid dumma. De som uppfattar sig som historiens segrare fortsätter
för det mesta precis som tidigare. Det är den som besegrats som
tvingas till förändring.” Det är förvisso fullt
möjligt att segern vunnits tack vare en överlägsen kultur eller
ekonomi. Men den som förlorar vinner erfarenhet genom att måsta
söka sig nya vägar. Det är dialektiken mellan seger och nederlag.
Müller tangerade med sina ord tankar som Reinhard Koselleck har uttryckt
om förhållandet mellan historiens segrare och historieskrivningen.
I det korta perspektivet skrivs historien av segrarna. Men de behärskar
aldrig det längre perspektivet. Den historiker som ser skeendena utifrån
segrarens synvinkel är böjd att inskriva en långfristig teleologi
för den fortsatta utvecklingen. Förlorarnas historiografi är
helt annorlunda. Den primära erfarenheten för förloraren är
att händelser utvecklats helt annorlunda än man hade trott från
början. Det uppstår ett behov att förklara varför det
inte blev som man planerat och hoppats. Man börjar söka efter mer
vittomfattande orsaker till händelsernas utveckling. Vissheten av att
vara besegrad erbjuder outtömliga möjligheter till kunskap, då
förloraren måste ifrågasätta sitt samhälle och
revidera sin egen historiska självförståelse.
Som askan till elden hör nederlaget till kriget. Den tyske kulturhistorikern
Wolfgang Schivelbusch har ägnat sin senaste, omfångsrika studie,
Die Kultur der Niederlage, förlorarnas kulturhistoria efter nationella
krig. Tre ”nederlagsklassiker” står i förgrunden: de
amerikanska sydstaterna 1865, Frankrike 1871 och Tyskland 1918. I alla tre
fallen var det frågan om ”totala” krig med en hemmafront
och massmobilisering. Krigen drog in hela samhället i en gigantisk omgestaltningsprocess.
Krigsförlusten lösgjorde märkvärdiga samhälleliga
energier som band samman nationen på ett både närmare och
mer ödesdigert sätt än vad som var fallet hos den vinnande
sidan. Schivelbusch frågar sig hur samhällen upplevde sammanbrott
och nederlag: Hur bearbetade människor den förödmjukande erfarenheten
att vara besegrad? Vilka myter om hjältemod och förräderi utkristalliserade
sig hos förlorarna? Och inte minst, vilka vägar anträddes för
att försöka skapa ett nytt nationellt självmedvetande?
Några dagar efter att amerikanarna hade släppt den första atombomben över Japan spred sig i rykte på ett sjukhus i Hiroshima att Japan hade returnerat attacken med att i sin tur släppa atombomber över amerikanska städer. En läkare noterade hur stämningen på sjukhuset – särskilt bland de svårast skadade – blev glad och lättsam. ”Patienterna skämtade med varandra och några stämde upp i en segerhymn”.
Impulsen att hämnas är bara en av en mängd sammansatta strategier
för en förlorare att komma tillrätta med sitt nederlag. I 1700-talets
kabinettskrig, där den professionella krigsapparaten opererade på
omsorgsfullt utmärkta slagfält utan att befolkningen deltog, existerade
ännu möjligheten till revansch mellan olika härskardynastier
och militärgrupperingar. Men i de moderna krigen som följde under
1800- och 1900-talet var hämnden omöjlig. Den måste spridas
ut i en mängd ersättningshandlingar. Istället för revanschen
uppkom revisionen. Omgestaltningen av krigsresultatet blev en huvuduppgift
för politiken och propagandan i de besegrade nationerna.
Nederlaget följer en särskild koreografi. I nederlagets stund händer
någonting märkvärdigt. Istället för depression följer
en kort eufori. Orsaken är den inre omvälvningsprocess som inleds
med det militära sammanbrottet. Nya statsskick införs och gamla
makthavare störtas och görs till syndabockar för förlusten.
Plötsligt är deras förlegade materialism, eklekticism, falska
patos och förrädiska natur uppenbar. Det är som om landet befann
sig vid en förlösande nollpunkt. Man kunde börja om från
början igen. I de amerikanska sydstaterna överraskades många
utanförstående betraktare hur snart efter förlusten i inbördeskriget
även gamla slavhandlare förklarade det gamla systemet för omoraliskt
och ruttet. Överhuvudtaget var det förbluffande hur lätt den
besegrade nationen förkastade de mål och det program som hade dragit
in landet i kriget från första början.
I Paris och Berlin inträdde en närmast karnevalistisk yra efter
de respektive nederlagen. Kaféerna i städerna ver överfulla
och människor ropade ”leve republiken”! Men framför
allt dansades det. Livet återvände och det förtryckta känslodammet
dansades bort: Cancan i Paris 1871 (gatans cancan – inte att förväxla
med sekelskiftets varité-canacan), och jazz i Berlin 1919 (där
jazz främst var en dans- och inte en musikform). Kommentatorer talade
om en danssjuka som även fick sitt särskilda medicinska namn, ”chorea
hysterica rhythmica”.
Tiden mellan nederlagets faktum och kapitulationens undertecknande har Ernst Troeltsch kallat för ”drömlandet”. Drömlandet gav fritt spelrum åt önsketankar där uppbrottslängtan blandades med övertygelsen att allt åter skulle bli som förr. Sydstaterna var exempelvis övertygade om att man efter kapitulationen skulle återta den gamla positionen som jämställd partner i unionen bredvid nordstaterna. Efter den 11 november 1918 härskade i Tyskland en tillförsikt om att landets gränser skulle förbli oförändrade. Därefter kom uppvaknandet. Drömlandet förbleknar och de reella omständigheterna som förde fram till nederlaget blir åter akuta. Segraren dikterar villkoren och visar sig inte endast vara den som hjälpte landet att kasta ut den gamla maktordningen utan kräver skadestånd eller annekterar land.
Man skulle kunna tro att den enda överlägsenhet som förloraren är beredd att tillstå segermakten efter ett krig handlar om materiell, teknisk eller organisatorisk överlägsenhet. Nationens ”själ”, det nationella sinnelaget och den kulturella identiteten försvaras dock till sista blodsdroppen. Egentligen var det precis tvärtom, menar Schivelbusch. Vid sidan av revisionsarbetet och mytbildningsprocessen existerade ett behov hos förlorarna att lära sig av segraren. Den besegrade nationen underkastade sig, åtminstone delvis, en modernisering efter segrarens modell. Man införde innovationer och förändringar som i förlängningen syftade till en andlig och kulturell vitalisering av landet. Det kunde till och med hävdas – som Tyskland gjorde när landet tillägnade sig den amerikanska varumarknaden – att den nya tekniken, organisation och vetenskapen egentligen först i det egna landet verkligen kom till sin rätt. ”Deutsche Qualität, up to date!”
Schivelbusch åskådliggör att industriella samhällen
fungerade som kommunicerande kärl även när de befann sig i
krig mot varandra. Efter 1870 upptäckte till exempel Frankrike det tyska
folkskoleväsendet. Det var uppenbart att man inte vann några krig
med officerare som var analfabeter. Tyskland å sin sida tillägnade
sig den amerikanska propagandaapparaten efter första världskriget
och man beundrade de allierades förmåga att tilltala de breda folklagren.
Före 1914 fanns knappt begreppet ”propaganda” upptaget i
tyska encyklopedier och lexika. 1918 hade det blivit ett modeuttryck. Bland
politiker och i militära kretsar bekände Tyskland villigt sin underlägsenhet
gentemot England och framför allt USA när det gällde propagandakrigföring.
Orsaken ansågs vara att de anglosaxiska länderna hade en kår
av journalister som övat upp sig i massmanipulation genom den utbredda
sensationspressen. Om det under första världskriget hade existerat
en tysk propagandaapparat var den uteslutande militärt, och inte civilt,
organiserad. I England liksom i Frankrike hade även de lägre samhällsklasserna
bundits till nationella strävandena genom 1890-talets socialimperialism.
Den moderna pressen hade därför spelat en avgörande roll. Man
såg det på följande sätt från tysk sida: den västliga
intelligensen var av naturen propagandabegåvad därför att
den utgjorde en masscivilisation. Den tyska anden identifierade sig istället
med en specifik kultur och således en motpol till civilisationen, vilket
gjorde att den inte kunde lära sig tilltalet till massan.
De allierades bruk av propaganda kom alltså att verka som en förebild
för Tyskland efter 1918. Men att acceptera den logiska följden av
det egna resonemanget, nämligen att en framgångsrik masspropaganda
krävde ett alltigenom demokratiserat och kommersialiserat (alternativt:
totalitärt) samhälle – så långt var man inte beredd
att gå. Man vidmakthöll att propaganda egentligen var blott ett
instrument, ett slags vindmaskin, som man endast hade att lära sig bemästra
för att sprida åsikter, övertygelser, budskap och världsbilder.
När Charlie Chaplins ”Great Dictator” dirigerade massans
bifall, liksom man stänger av och sätter på en radioapparat,
var det en kongenial metafor för tyskarnas föreställningar
om propaganda.
Om det tyska bildningsborgerskapet och den tyska militäreliten kretsade
kring propagandamedlet som en katt kring het gröt fanns det inga sådana
betänkligheter kvar för nationalsocialisterna. Hitlermotståndare
Theodor Heuss anmärkte att avsnitten om propaganda i ”Mein Kampf”
var bättre och mer precist skrivna än de övriga i boken: ”Här
talar en man som förstår sig på saken!” Vissa av Hitlers
formuleringar skulle också utan problem kunna tryckas i en handbok över
reklampsykologi. Gällande metoder och mobilisering av massuggestioner
var nationalsocialisterna det mest ”amerikanska” av alla tyska
partier under slutet av 1920-talet. I nationalsocialisternas händer upphörde
slutligen militären att enkom vara en inrättning för fysiskt
våld, för att även bli ett tvångs- och dekonstruktionsinstrument.
Vad som sällan uppmärksammats gällande kriget mellan Frankrike och Preussen 1870-1871 var att Frankrike förde det kriget under två olika statskonstitutioner. Efter det ödesdigra slaget vid Sedan år 1870 störtades monarkin och en provisorisk republikansk regering tog över styret. Frankrike fortsatte att föra kriget och regeringen utropade ”levée en masse”. Företeelsen hade förekommit under revolutionsåret 1792 och betydde massmobilisering eller folkkrig. Nationen skulle samla ihop de sista reserverna för att gjuta nytt mod i armén och rädda landets ära.
”Levée en masse” var främst en symbolhandling. Republiken
ville inte sitta med kapitulationens hundhuvud utan såg till att uppskjuta
nederlaget några månader. Därmed kunde det nya styret skjuta
över skulden för förlusten på den gamla monarkin och
framhäva sig själva som räddare av den franska nationalhedern.
Betydelsen av det franska republikanernas folkkrig blev senare en fix idé
hos tyska politiker och makthavare efter första världskriget. Varför
hade inte Tyskland gjort likadant? Walther Rathenau hade proklamerat massmobilisering
i oktober 1918. Det hade varit en chans för republiken att forsätta
kriget och därmed tvinga fram ett gynnsammare fredsavtal än vad
som sedermera blev fallet i Versaille. Flera utländska militära
experter var överraskade att Tyskland kapitulerade när situationen
på inget sätt såg hopplös ut. Den brittiske journalisten
George Young skrev senare, cyniskt och förmodligen realistiskt, att det
hade varit bättre för Tyskland om landet hade kastat sig in i blodbadet
ytterligare några veckor, fört en utsiktslös kamp och lidit
stora förluster. ”Det hade framkallat aktning i den civiliserade
världen.”
Det tyska sammanbrottet 1918 var unikt. Inte endast på grund av det
inträffade så plötsligt och, som det tycktes, närmast
utan förvarning. Aldrig tidigare hade en nation sträckt vapnen när
den egna armén fortfarande befann sig långt in i fiendeland.
När Tyskland utkrävde vapenstillestånd på hösten
1918 hade inte krigsledningen heller haft för avsikt att kapitulera.
Man planerade en defensivstrategi att dra sig tillbaka till landets gränser
bakom Rhen och där hålla stånd. General Ludendorffs beslut
var inget tecken på ett ”nervsammanbrott” – som en
av förklaringarna under mellankrigstidens Tyskland löd. Ludendorff
handlade rationellt. Han var en produkt av den wilhelmiska makteliten och
besatt två av dess främsta egenskaper: organisatorisk och teknisk
brillians, och en fullständig avsaknad av politiskt, socialt och psykologiskt
spårsinne. Den brittiske socialpsykologen Wilfred Trotter – vars
undersökning ”Instincts of the Heard in Peace and War” under
årtionden skulle hållas som ett klassiker – förklarade
istället att det tyska sammanbrottet berodde på en kollektiv oförmåga
att handskas med motgångar och misslyckanden. Det räckte med en
blott hotande fara för att riket i sitt inre skulle falla sönder.
Tyskland hade ingen republikansk tradition att falla tillbaka på. Efter
nederlaget i det preussiska kriget 1870 inträdde i Frankrike i stort
samma skeende som närmast rituellt hade inträffat 1789, 1792, 1830
och 1848: Uppror i Paris, monarken avsätts, republik utropas, en provisorisk
regering bildas vartefter nationen fortsätter kampen mot den yttre fienden.
För Tyskland var däremot kejsardömets undergång ett fall
ned i avgrunden. Varken konservativa eller socialdemokrater kunde föreställa
sig en ”levée en masse” med demokratisk dynamik. Massmobilisering
hade i praktiken redan genomförts vid krigsutbrottet 1914. Reserverna
var tömda. Det fanns ingenting mer att ta av; arméns stridsberedskap
och hemmafrontens uthållighet var på upphällning. ”Man
kan inte förvandla någonting till ett folkkrig som redan från
början var ett sådant”, skrev Golo Mann.
Men alla som förespråkade en fortsättning på kriget
trots att kriget inte stod att vinna hade åtminstone ett tungt argument.
Om Tyskland under republikens flagg hade fortsatt strida skulle den i viss
mån ha skyddat sig mot reaktionära krafter och det massiva förakt
från högern som den senare skulle bli utsatt för. Inte minst
skulle politiker och militärledning ha undkommit anklagelsen att vara
förrädare av armén och att ha åsamkat dem kapitulationens
förödmjukelse.
Ur detta scenario uppstod två legender. Dolkstötslegenden och föreställningen
att Tyskland alltjämt var ”obesegrat i strid”. Kring dessa
nederlagets amsagor växte ett förbittrat och revanschlystet samhälle
upp. Weimarrepubliken blev förlorarnas republik. Än mer ödesdigert
var att republiken inte lyckades skapa någon legimerande myt om sin
egen tillblivelse. Material till dolkstötslegenden fanns redan i det
sena 1800-talets Tyskland. Föreställningen om en inre fiende hörde
till de politiska och psykologiska hörnstenarna i det wilhelminska samhället.
Denna fiende var socialdemokratin. Men sedan socialdemokraterna 1914 hade
avsvurit sig internationalen och med gått med i ”folkgemenskapen”
i kriget gapade fiendeplatsen tom. Denna plats krävde att åter
bli fylld.
I Tyskland uppfattades fredsfördraget i Versaille inte som en tillbakagång
till ett normaltillstånd utan som en fortsättning av ett undantagstillstånd;
som ”efterkrig”. Enda skillnaden mot det egentliga kriget var
att den avväpnade nationen inte längre utgjorde ett subjekt i det
maktpolitiska spelet utan att förvandlats till maktpolitikens objekt.
Kriget fortsatte. Men det fördes nu med ekonomiska och industriella medel.
Ekonomin, så skrev Gustav Stresemann 1919, skulle bli Tysklands ersättningsmakt.
Näringslivet mobiliserades för att uppfylla uppgiften som ”instrument
för den fredliga nationalemancipationen”. Både näringslivet
och nöjesindustrin antog en militärisk, truppmässig utformning
som förespeglade en ny sammanhållning och ett nytt förnuft.
Inom konsten dominerade expressionismen fram till 1923. Men 1924 slog ”neue
Sachlichkeit” igenom på bred front.
En intressant och uppseendeväckande särfall utgjorde Tyskland också
såtillvida att nederlaget och tiden efter 1918 förändrade
förhållandet mellan könen. Männen kom tillbaka efter
kriget som förlorare, vilket innebar att de tyska männens situation
var svagare än för hemkommande soldater i de segrande länderna.
Här önskar man att Schivelbusch hade fördjupat sig då
påståendet öppnar för mer djuplodande frågor om
könsroller, arbetsfördelning och familjebildning under en tid präglad
av tilltagande samhällelig rationalisering.
Ett krig mellan en militärisk och en medborgerlig nation inleds ofta med uppseendeväckande militära framgångar för den första. Men allteftersom kriget kräver mer materiel, finanser och människor får den medborgerliga nationen ett överläge tack vare dess breda näringsstrukturer och överlägsna ekonomiska makt. De moderna krigen avgörs inte på slagfälten utan långt tidigare. Det är också grunden till att mytbildningen ”obesegrad i fältslag” ofta blivit en tröstefilt för den nationella självförståelsen. Tanken att kriget var avgjort redan innan det startade och att man på den besegrade sidan kämpade för en ”förlorad sak” användes också som ett redskap för gentrifiering av den egna vanäran.
Det amerikanska inbördeskriget framstår som en främmande organism
eller en blodig ironi i jämförelse med de rationella militära
konflikterna på den europeiska kontinenten under 1800-talet. Amerikanerna
visste ingenting om moderna krig. Vad man kände till var kolonial- och
indiankrig, vilka följde helt andra spelregler. En dylik blodsspillan
och destruktivitet som under det amerikanska inbördeskriget får
man söka sig tillbaka till 1600-talets religionskrig för att återfinna.
Sydstaterna förlorade 20 % av sin vuxna manliga befolkning, vilket är
tämligen exakt den siffra som uppskattats för tyska krigsoffer under
andra världskriget. År 1867 utgav staten Mississippi närmare
18 % av sin samlade budget för framställandet av kroppsproteser.
Sydstaterna var de som tydligast profilerade sin särställning inom
unionen. Man framställde sig som bärare av ridderlighet och kulturvärden.
Sydstaterna var ”Amerikas Sparta”. Den sydstatliga självbilden
var en sammansmältning av plantageromantik och en excessiv konsumtion
av Walter Scott-romaner. I inbördeskriget kom dock efterhand nordstaternas
industriella överlägsenhet att te sig övermäktig. Det
utbredde sig ett slags elegisk pessimism där man vurmade för myten
om att man stred för en förlorad sak – ”the Lost Cause”.
Ingen nation kan omfamna nederlaget i sin mytbildning. Istället vidtas
alla åtgärder för att avvärja förlusten, förnekade
eller projicera den. Till det krävs ofta en syndabock. För sydstaternas
del blev det den framgångsrike generalen Longstreet. Longstreet var
under inbördeskriget sinnebilden för militära dygder och organisatorisk
effektivitet. Vid slaget vid Gettysburg hade Longstreet stridit vid sidan
av general Lee. Den sistnämnde hade omedelbart fått bära ansvaret
för nederlaget vid slaget. Men efter kriget under rekonstruktionstiden
av unionen förändrades historiebilden. Lee, som egentligen hade
varit en medioker militär, blev själva inkarnationen av ”the
Lost Cause”. Han tillskrev lojalitet och hederskänsla, medan Longstreet
degraderades till förrädare. Lee blev Jesus och Longstreet Judas.
Behovet att återupprätta den nationella hedern och äran resulterade
både i sydstaterna efter inbördeskriget och i Tyskland efter 1918
i att det uppkom paramilitära medborgarsammanslutningar – som Ku-Klux-Klan
och Freikorps – för att ”rena” samhället.
Schivelbusch fäller den brisanta anmärkningen, att nederlagets frustration
endast kan mildras genom ytterligare våldshandlingar. Amerika avreagerade
sig sin inre förbittring i ett krig mot Spanien 1898. Den demoraliserade
armén i Frankrike anstiftade blodbadet på Pariskommunen 1871
och franska politiker sökte ny maktlegitimitet genom alltmer omfattande
koloniala företag under slutet av 1800-talet. I Tyskland efter 1918 räckte
varken Spartakus-upproret, Kapp-kuppen eller Hitlers ölhallsuppror till
för att utsläcka den nationella förlustens smälek. Istället
började högergrupperingar med Freikorps i spetsen att söka
efter nästa krig.
Schivelbuschs text flödar av brillanta infall och djärva slutsatser.
Som historisk analys är boken möjligen alltför inexakt och
associativ. Inledningskapitlet är egentligen sammanfattningen och det
förekommer i övrigt ingen genomförd komparativ metod. Läsaren
får till största delen själv dra de jämförande slutsatserna.
Man bör heller inte läsa boken som en uttömmande skildring
av länder i krig. Framför allt har Schivelbusch hoppat över
den socialhistoriska analysen, vilket säkert skulle ha omöjliggjort
den flyhänta skildringen. Att lägga det nationella medvetande på
analytikersoffan är onekligen ett vanskligt företag, men det har
i det här fallet resulterat i en rasande underhållande historieskrivning.
~
Litteratur: Wolfgang Schievelbuschs Die Kultur der Niederlage, 2001.
Tidigare version publicerad i Axess, Nr. 8, december 2002.